»Det är Gud själv, som hjälper mig, Lotta,» sade hon. »På det här sättet kan jag gå utan att göra Edvard olycklig. Ja, jag menar inte, att han inte kommer att sörja mig ett år eller kanske två, men det blir ingen bitterhet i sorgen. Men om jag skulle rymma från Edvard? Tror du, att han skulle låta sig nöja? Han skulle söka efter mig, och när han funne mig, så skulle han kanske döda mig. Eller om jag bleve skild från honom? Han skulle gräma sig till döds. Men om jag ginge bort ur livet... Det vore bara en sorg. På döden behövde han inte bli svartsjuk. Förstår du inte, Lotta, hur mycket bättre detta vore för honom än något annat?»
»För honom,» sade Lotta, »det kan vara, men för dig?»
»För mig,» sade den unga kvinnan med ett leende, som var som ett återsken från himlen, »för mig är allt gott, som är gott för honom.»
»Det bästa för honom vore att få behålla dig,» sade Lotta envist.
»Det är detta jag inte kan,» utropade Sigrun med förtvivlan i rösten. »Du vet inte vad det vill säga att ständigt vara vaktad, att aldrig ha någon frihet. Du vet inte hur det är med alla dessa förskräckliga scener och uppgörelser och löften om bättring, som aldrig hålles, och misshumöret och ledsnaden. Du vet inte hur det är att jämt gå och frukta, att det ska ske något förfärligt. Du vet inte hur det är att jämt nödgas smyga och ljuga, fastän man intet annat gör än det, som är riktigt och rätt. Du vet inte hur det är, annars skulle du inte uppmana mig att gå tillbaka.»
»Nej,» sade Lotta Hedman, »nej, ängeln min. Jag visste ju inte, att du har haft det så svårt. Du har aldrig talat om detta förrän igår och nu. Men finns det ingen annan utväg?»
Den unga kvinnan reste sig upp. Hon sade med djupt eftertryck:
»Det finns en utväg. Den är mig sänd av Gud, men Lotta Hedman vill inte tillåta, att jag begagnar mig av den.»
Ingen kan beskriva den rent av förkrossande makten av Sigruns skönhet, då hon sade ord sådana som dessa. En trollkraft utgick ifrån henne, som hon var väl medveten om, och som hon aldrig torde ha utövat så skoningslöst och så segerrikt som denna natt.
»Jag vill ju ingenting orätt göra, Lotta,» fortfor Sigrun. »Jag vill resa ut i kriget och hjälpa de sårade. Hela min håg står efter detta. Jag blyges över att gå här hemma och ingen nytta göra. Du vet, att det är detta, som jag har längtat efter i hela mitt liv. Gud har hjälpt mig, Lotta. Varför vill inte du hjälpa mig?»