»Hon,» sade den stackars modern, »hon, som inte hade fött honom, men som har fått haft honom hos sig under sjutton år, hon lät honom gå och döda sig, fastän han ingenting hade gjort!»
Därpå vände hon sig häftigt till mannen.
»Du ljuger! Det är inte sant.»
»Det skulle jag också ha sagt för en timme sen. Jag skulle inte ha trott, att en kvinnan kunde vara så hård, men sen jag har hört dig, så tvivlar jag inte.»
»Men han hade ju inte bara fosterföräldrarna att hålla sig till. Han hade ju oss.»
»Han trodde väl, att vi skulle ta det på samma sätt som de, och det hade han ju inte så orätt i.»
Hon gick bort och satte sig på den stora stenhällen. Tårarna strömmade. — »Sven är död!» sade hon. »Sven är död! Han kom till en mor med ett stenhjärta, därför måste han dö.»
Hon bara grät och jämrade sig.
»O Gud, varför skulle vi lämna honom ifrån oss? Tänk, att hon skulle skicka honom till döden för ingenting! Det var ju de andra, som tvingade honom.»
»Du får lov att lugna dig lite,» sade mannen. »Prästen är här. Han lägger just i land.»