Då bad han henne, men ingen av de andra, att hon skulle följa med honom in i hans rum.
Och nu visade han henne hur han där inne hade samlat alla Sigruns tillhörigheter, både sådant, som hon hade haft med sig hemifrån, och sådant, som hade tillkommit efter giftermålet.
Hennes porträtt fanns i alla storlekar runtom i rummet, och hennes böcker stodo främst på bokhyllan.
Det var en bok, som prostinnan väl kände igen, en liten andaktsbok, som dottern hade fått, då hon gick och läste. Den låg på bordet bredvid sängen.
»Den här läser jag i varje kväll,» sade kyrkoherden, »i den och i ingen annan.»
Han öppnade mittskåpet i en stor klaffbyrå. Där hade han ställt in ett par små askar av elfenben, som Sigrun hade fått, när hon var en liten tös. Och då han hade tagit fram dem, lade han dem smekande upp mot sitt ansikte.
»De här tyckte hon om,» sade han. »Och det är ingen annan hand än min, som får röra dem. De där andra får aldrig se något av allt detta.»
Han visade prostinnan den lilla tavlan över Stenbroträsk prostgård, som Sigrun hade hämtat så stor tröst av att betrakta. Den låg insvept i flera varv av silkespapper och var inrullad i en duk och låg gömd innerst i en låda, såsom skulle den vara en dyrbar skatt.
»Svärmor tror väl inte, att några andra ögon än mina får se den här?» sade han.
Han visade henne en liten duk, som hustrun hade broderat åt honom.