Det var något i Sigruns hållning, som antydde otålighet. Det fanns en smula gäckeri i tonen, då hon svarade:
»Ja, det var det jag visste, herr Elversson, att ni skulle bli glad. Men eftersom detta är sista gången vi talar ensamma vid varandra, så vill jag säga er, att det är inte ni allena, som har förmått mig till att vända tillbaka hem. Jag har också haft mycken hjälp av er hustru, kanske ännu mer hjälp av henne än av er. Jag tror, att hon måtte ha älskat över all gräns,» fortfor Sigrun med en mild klang i rösten. »Av henne har jag sökt lära mig hur man skall älska.»
Det drog sig en skugga över Sven Elverssons ansikte.
»Hon var en god kvinna,» sade han enkelt, utan sin vanliga mångordighet. »Vi höll mycke av henne, medan hon levde här ibland oss.»
»Mor Thala har berättat mig en del om henne,» sade Sigrun. »Hon lär ha kommit ut till er på Grimön dagen efter det att skolhuset brände. Hon ville säga er, att både hon och skollärarn hade gjort sitt bästa för att förmå barnen att trivas där. Och hon förmanade er att inte ta denna olycka alltför hårt. Ni hade ändå förvärvat er vänner genom det där arbetet. Folk hade börjat inse vad ni var för en man.»
Sven Elversson gjorde en tålmodig gest, som antydde, att han önskade slippa höra något vidare om detta. Men Sigrun fortsatte.
»Jag har sett er hustru i Applum, och jag minns, att hon var mycke ful. Kanske var det detta, kanske var det något annat, som retade er, för mor Thala säger, att ni snäste av henne, såsom ni ännu aldrig har snäst av någon annan. — 'Om jag komme och frågade er om ni ville bli min hustru,' sa ni till henne rätt hånfullt, 'så finge jag nog se hur högt ni satte mig.' Och hon varken rodnade eller bleknade, hon blev askgrå i ansiktet och reste sig genast. — 'Ni säger det där till mig på skämt och utan mening,' sa hon. 'Om ni en gång frågade mig på allvar, skulle det vara den lyckligaste dagen i mitt liv.' — Då hon hade sagt detta, så lär ni ha blivit ganska rörd, och ett par år efteråt gifte ni er verkligen med henne, därför att det där svaret hade visat er, att hon var en god och högsinnad kvinna.»
»Ja, det är sant, att hon var både god och högsinnad,» sade Sven Elversson. »Jag gör henne all rättvisa. Det var underbart, att hon ville gifta sig med en sådan som jag.»
»Mor Thala har sagt mig,» fortsatte Sigrun, »att det var hon, som rådde er att flytta hit till Hånger. Hon kände till gården och visste, att den låg öde och övergiven, så att ni kunde få köpa den för en spottstyver. Hon skapade fred omkring er, hon skötte om era affärer, sålde skog, tror jag, så att ni fick tillräckligt att leva av, hon inrättade ert hem, så att det något så när motsvarade de vanor och behov, som ni hade fått genom er uppfostran, och hon tog emot alla nödställda, som ni upptäckte, och skötte om dem, tills det lyckades er att finna någon anställning för dem på annat håll. Tror ni inte, att den kvinnan älskade er?»
»Nej,» sade Sven Elversson, »jag tror, att hon försökte älska mig. Hon stred emot det, som var svårt hos mig, men till sist blev det henne övermäktigt, och då följde hon med Gustavsson.»