»Allt, vad den mannen har lidit, har varit oförskyllt lidande,» sade han.
Vid dessa ord började Sven Elverssons hjärta påskynda sina slag. De blevo alltmer häftiga och våldsamma. »Mitt stackars hjärta tål bättre vid sorg än vid glädje,» tänkte han.
»Men då så är,» sade kyrkoherden, »så vet jag, att ni alla i detta ögonblick frågar er: 'Varför har Gud handlat så hårt med honom, och varför har han så misslett oss?' Och på samma sätt har jag frågat mig själv. Och jag tror, att jag har fått svar.
Om mannen själv vill jag blott säga, att jag vet, att Gud just genom hans olycka har gett honom sådan lycka, att han inte nu skulle ha velat vara den förutan.»
Vid dessa ord tänkte Sven Elversson åter på Sigrun och på all lycka, som väntade honom. Han kände, att hjärtat gjorde ett högt språng i bröstet av glädje, men i detsamma gick det också på något sätt sönder. Han kunde inte mer hålla sig upprätt, utan sjönk på knä.
»Och för vår del vill jag tro, att Sven Elversson har blivit oss given till ett tecken. Ty Gud talar inte i dessa tider till oss genom ord, utan genom människors handlingar, och ur varje människas liv har vi att läsa ut en Guds tanke.»
Talaren drog ett djupt andetag och blickade ut över folkmassan. Han såg, att alla ängsligt väntade att av honom få höra ord av upplysning och frälsning ur den stora nöd, som tyngde dem.
»När jag tänker på att denne man har kommit till oss nu i denna tid, så menar jag, att Gud genom honom vill visa oss hur vi ska komma ut ur det elände, som tynger oss, om inte genast, så dock under en tidrymd, som människotanke förmår omspänna.»
Sven Elversson sjönk med detsamma ner på gräsmattan. Han hade inte uppgett en klagan eller ett rop. Hans mor, som stod bredvid honom, trodde, att han hade satt sig ner för att undgå de många stirrande blickarna. Han kunde ju också ha skäl att vilja vila efter en sådan sinnesrörelse.
»Ty det är mig sagt om den mannen,» sade kyrkoherden, »att han hade gjort sig ett redskap och ett vapen av det, som mest hade plågat honom. Han hade ofta märkt, då han försökte att föra någon bort från hans onda vägar, att goda ord föga hjälpte och inte heller ädelt föredöme och inte heller lust efter bifall och inte heller utsikten att få leva ett aktat och ordnat liv. Utan det, som först måste till, det var att ingjuta en sådan fasa och avsmak för lasten och förfallet, att avskyn trängde in i kropp och sinne och blev omöjlig att uthärda.