Och några av er har haft vinst på kriget, och några av er har trott, att stora och lyckliga förändringar ska inträda genom detsamma, och några tror, att folken blir stärkta och upplyftade genom krig. Och ingen av er kan hålla era egna eller era barns tankar borta från kriget.
Men nu har dessa döda kommit för att visa oss, vad vi förut inte så hade kunnat känna innerst i vår varelse, att kriget är avskyvärt och vämjeligt.
Detta, som flyter omkring i vårt hav, det är ju ingen spöksyn eller någon ihopdiktad saga, utan det är verklighet och sanning. Och det kan komma tillbaka om någon tid och åter bli verklighet och sanning.
Och därför ska ni åtminstone i tankarna följa mig dit ut till Kattegatt och lära att känna fasans folk och laga, att synen blir så fast insatt i era ögon, att ni aldrig kan glömma den.
Och ni ska sprida kunskapen därom till andra, så att de aldrig kan övervinna kroppens fasa, när de hör ordet krig, ni ska tala därom, så att ordet krig inte mer kan höras, utan bli ett ord, så vederstyggligt i människors öron, att man inte kan nämna det.
Och det finns andra, som kanske har sett än värre ting än dessa, och de ska också tala och skriva om kriget, så att det ska uppstå en kroppens spökrädsla och rysning omkring det, som aldrig kan övervinnas.
För vad vet vi?
Om några år så kan minnet av detta krigets sorg och skövling och smärta vara glömda, och när nya människor kommer, så kan de åter med kampglada sinnen gå ut till strid. Men på oss kommer det nu an att få vämjelsen för kriget inmängd i människosinnet och fastsatt där, så att intet tal om ära och bragd kan mera förtränga den.
Ty sköna ord har talats emot kriget, och härliga föredömen har givits av fredens män, och de klokaste uträkningar har bevisat dess dårskap, men kriget är lika levande.
Dock av själva dess fasa och dess förskräckelse ska vi göra oss en rustning och ett vapen och ett motgift, och vi ska lämna dessa i arv till våra efterkommande, och detta ska besegra mänsklighetens största fiende.