Nu brast skaran i skratt.
»Han ska inte behöva gå med längre än till båten,» sade karlen, som höll ormen. »Där ska vi steka den åt honom.»
Vanmakten, som låg över Sven Elversson, började vika. »Nu snart är det tid,» sade han till sig själv. »I kväll blir allt slut. Det är ingenting att sörja över.»
Modern kastade en blick bort till honom och såg honom sitta där med det sorgsna, förlåtande leendet på läpparna. Ingenting av vrede eller motståndslust sågs i hans ansikte, bara ödmjukhet och mild, undergiven sorg.
»Men du måtte väl aldrig tänka på att gå med dem?» ropade hon till honom. »Vet du vem han är, han med ormen? Det är Olaus från Fårön, han, som är medskyldig i barnamord. Han övergav sin fästekvinna, då hon som bäst behövde honom.»
Karlarna skrattade, så att de vrålade.
»Var ni inte ängslig för sonen, mor Thala!» sade Olaus från Fårön. »Han ska få salta och peppra, så mycket han vill. Och han blir inte sämre, än han är förut, därför att han äter orm.»
»Och den där,» ropade modern, pekande på den längste och fulaste av männen, »är Corfitzson från Fiskebäck. Han har gjort mycket ont i sin dar, och bland annat har han anlagt eld i en lagård, full av djur, för att få ut försäkringssumman.»
»Nej, skynda på nu, gossen min! Sätt hatten på dig, och kom med!» sade Corfitzson och lade handen på Sven Elverssons axel.
Men mor Thala fortsatte med svindlande hast.