Han såg hur ett par av karlarna hade sprungit fram till mor Thala för att kasta henne undan från dörren, och hur ett par av de andra lade händerna på Sven Elverssons axlar och sköto honom framför sig.
Utan att tveka ett ögonblick kastade sig gubben in bland de stridande.
»Släpp där! Rör inte Sven!» ropade han.
Då kände Sven Elversson hastigt hur vanmakten vek ifrån honom. — »Nu är det tid, nu kämpar både far och mor för dig,» sade något inom honom.
»Ung-Joel!» ropade han till brodern, som alltjämt höll sig bakom den berusade skaran av inkräktare. »Ställ upp dörren till förstugan!»
Och då brodern, som var van att lyda alla befallningar, som gåvos i detta hus, hade ställt upp dörren på vid gavel, fattade Sven Olaus från Fårön om livet, lyfte upp honom från golvet och kastade ut honom.
Corfitzson från Fiskebäck störtade fram för att rycka Sven Elversson med sig, men kände sig strax därpå omfattad av starka armar, upplyft från golvet och slungad ut i förstugan ovanpå kamraten.
När detta skedde, sprang Ung-Joel fram och ställde sig vid sin brors sida.
Därpå gavs det ännu några ögonblicks vilt tumult, men sedan var också det gamla köket fritt från fiender.
Ung-Joel gick och stängde dörren efter dem. Sedan steg han med en viss högtidlighet fram till sin bror och räckte honom sin hand.