Och i smärta över att inte våga hjälpa henne, för att kanske få henne bort från sin egen sorg sade han, i det han pekade på en toppig holme långt i väster:
»Det där är Grimön. Därifrån är den där karlen, som heter Sven Elversson. Ni har väl hört talas om honom?»
Hon nickade. — »Jo, jag känner allt till hela historien.»
Hon tycktes färdig att låta ämnet falla, men plötsligen lade hon till ett par ord, som gjorde slut på den smula lycka han hade känt denna förmiddag.
»Ni vet väl, att det där skolhuset, som han har byggt inne på kyrkslätten, brände ner i går kväll?»
»Brände det?» utropade han, och i förskräckelsen släppte hans hand sitt tag om rorkulten, så att vinden kastade om seglet och båten höll på att kantra.
»Ja, det brände ner till grunden,» sade prästfrun med största lugn, »och väl var det.»
Han gjorde en lov för att få båten i rätt kurs igen. Under tiden sade han mellan hårt sammanbitna tänder: »Varför säger ni, att det var väl, att huset brände? Jag har hört sägas, att Applumsborna var nöjda med det.»
»Det har jag också hört,» förklarade hon, »men vad hjälpte det, när barnen inte ville gå dit?»
»Ville inte barnen gå i skolan?» upprepade han helt hjälplöst. »Jag har inte varit i land, sedan skolan började, så jag vet ingenting.»