Hustrun tryckte tidningen intill sig. I detta ögonblick tyckte hon, att denne son, som hon av egen fri vilja hade avstått ifrån, var henne kärast av alla hennes barn.
»Varför sa du inte genast, att Sven var med?» förebrådde hon mannen. »Jag hörde ju inte på. Nu får du berätta alltsammans omigen.»
Mannen tycktes en smula förbryllad. Han hade ämnat berätta hustrun hela historien, innan han lät henne veta, att det var fråga om sonen. Då skulle det ha gått lättare. Han skulle ha fått se vad min hon gjorde och kunnat handla därefter.
Emellertid talade han om för henne allt, vad hon ville veta. Han gjorde reda för vad som menades med åttionde graden. Hon blev ärelysten för sonens räkning och undrade om inte han och hans kamrater hade hunnit längre upp mot norr än alla andra. Och vad hade de levat av, sedan deras fartyg hade gått förlorat med alla deras förråd? Berättelsen om hur undsättningsexpeditionen hade funnit dem denna sommar, halvdöda av svält, på stranden av Melvilleön måste hon höra gång på gång.
»Att han skulle bli tvungen att gå igenom så mycke svårt!» utbrast hon. »Nej, en ska aldrig lämna barna ifrån sig.»
»Men nu är väl också hans lycka gjord,» sade hon uppklarnande, »Det blir stjärnor och medaljer i all oändlighet.»
Snart började hon undra hur sonen hade blivit mottagen i England.
»Det var millioner människor i rörelse för att möta de här nordpolsfararna,» sade Joel.
Han kände sig till den yttersta grad pinad och orolig. Hela framtiden berodde på om han skulle bli i stånd att ställa sina ord på det rätta sättet.
»Den, som hade varit med bara!» sade hustrun. »Om jag hade stått i ett gathörn och hade fått se honom gå förbi!»