»Men,» tänkte den anklagade, »det där är sådant, som man aldrig kan få en domare att begripa. Han vill aldrig höra talas om nödvärn, framför allt inte, då det är fråga om en fattig vandrare, som kommer skyddslös och vapenlös in i en främmande stuga. Men vad mig beträffar, kallar jag inte sådant för mord. Om jag inte hade gått upp och knackat in skallen på dem, så hade de gjort detsamma med mig. Jag tror inte, att de verkligen hade somnat in, fastän de låg stilla och inte rörde sig. De bara låtsades. Om jag hade låtit lura mig att somna in på fulla allvaret, så skulle man ha fått se hur det hade gått. Vips hade de varit uppe ur sängen och i färd med yxan. Och ingen konst att gräva ner ett lik och gömma det i en sådan vildmark. Det är nästan inte rätt att utsätta människor för sådana frestelser.»
För varje gång den anklagade på detta sätt gick igenom mordnattens händelser, blev han alltmer övertygad om att han endast hade begått ett nöddråp.
Han hade inte väntat till en början, att han alls skulle bli häktad. Dels var torpet, där de två gamla lågo och sovo med var sitt yxhugg i pannan, beläget långt från allfarväg, och han kunde hoppas, att ingenting skulle bli upptäckt, förrän han hade hunnit sätta sig i säkerhet. Dels kände han sig hela tiden så oskyldig, att han tyckte, att han borde skyddas av den högre rättvisan. Ty den högre rättvisan var av annat slag än den lägre, jordiska. Den förstod, när en stackare var i nödläge. Den högre rättvisan kunde man, så att säga, tala förstånd med.
Vad den högre rättvisan kunde ha att invända mot honom, det var — det erkände han villigt — ett par små nödlögner, som han hade tillåtit sig under rannsakningen, angående de ställen, där han hade uppehållit sig mordnatten och dagarna efter mordet. Men så samvetsgrann han än ville vara, och så mycket han älskade rättfärdigheten, så ansåg han, att dylikt var ursäktligt i hans fall. För när man, emot all rättvisa och billighet, hade blivit häktad bara av det skälet, att man hade varit straffad förut, samt kanske också något lite därför, att man hade befunnits vara i besittning av de mördades sparbanksbok, så hade man blivit tvingad att vika av en smula från sanningen. Man hade också måst förklara, att man hade stulit boken ur fickan på en medpassagerare på järnvägen. Man hade inte försökt säga, att man hade bekommit den på ärligt sätt, utan erkänt, att den var stulen. Och var medpassageraren hade fått sparbanksboken ifrån, det visste man naturligtvis inte. Det var för mycket begärt, att man skulle ha reda på hans vägar och utvägar.
Den anklagade gjorde om detta sitt resonemang gång på gång, och för varje gång kände han sig alltmer och mer skuldlös. Om en stund, då dörren till rannsakningshäktet öppnades och notarien, som hade lett förmiddagens undersökning, trädde in till honom, åtföljd av fånggevaldigern, som var nerskickad från länshäktet, och av en ung man, som var klädd som någon sorts bättre arbetare, var han fullt och fast övertygad därom, att han endast genom en synnerlig nåd hade undgått att bli lönnmördad.
Fången reste sig genast från britsen och intog en hövligt avvaktande hållning. Såsom han hade lovat fängelseprästen, ville han alltid iakttaga ett gott uppförande och visa, att han inte endast var en vän av rättfärdigheten utan också av dess tjänare.
»Jag vill tala om för Lamprecht,» sade den unge domaren, »att i morgon faller domen i ert mål. Och jag vill ännu en gång uppmana er att innan dess genom uppriktig ånger och bekännelse lätta ert samvete och vinna ett mildare straff.»
Den anklagade mötte domarens uppmaning med en energisk skakning på huvudet. För övrigt upptog han den med förstående och överseende.
»Jag fattar ju visst, att notarien befinner sig i en svår belägenhet,» sade han. »Jag har själv lärt mig att älska rättfärdigheten, som är grundvalen för oss alla, den, som vi har att lita till. Och jag fattar, att man har sina betänkligheter. Man vill varken fälla en oskyldig eller ge fri en brottsling.»
Under det att han sade detta, märkte den anklagade, att domaren ett par gånger gjorde en rörelse med handen för att avbryta, men han låtsade inte om det. När man har suttit på tukthus i tjugu år, har man samlat in en smula erfarenhet och kan ha en del saker att säga, som kunna vara nyttiga att höra för en notarie, som måhända sitter sitt första ting.