»Ett nytt papper ska genast bli intaget till Lamprecht,» sade domaren med samma lugn, som han hade visat hela tiden.
»Lamprecht har nu en timme på sig. Så länge stannar jag här i tingshuset för att vänta på svar. Lamprecht tycker om uppskov och undanflykter. Det är min mening att visa Lamprecht, att tiden för sådant nu är förbi.»
Den anklagade svarade endast med en svordom.
Strax därpå hörde han dörren öppnas och antog, att de besökande hade lämnat rannsakningshäktet. Han gjorde sig inte besvär med att öppna ögonen och se efter.
Han kände på sig, att han hade utgått som segrare ur ordskiftet. — »Den där pojken vågar inte utsäga en fällande dom,» tänkte han. »Inte mot mitt bestämda nekande. Vad hans papper angår, så behöver jag inte svara på det. Vad skulle det tjäna till?»
Där han låg utsträckt på britsen, såg han samma syner som förut, förde samma resonemang med domare och åklagare, blev för varje minut mer och mer övertygad om sin absoluta oskuld, kände sig fullkomligt viss om att de gamla i torpet hade brukat lägga försåt för ensamma vandrare, att de hade flera än en vägfarande på sitt samvete.
På samma gång fann han det tilltalande, att domaren hade besökt honom för att övertala honom att bekänna. Det vittnade om att man ansåg honom för en betydande och farlig person, som man inte gärna ville släppa lös ur fängelset.
»Se där!» sade han inom sig och bröstade sig. »Nu vet man alltså hur man har det ställt. Människor sitter runtom i landet och är ängsliga för att mördaren inte ska kunna fällas. Man såg nog vilken trängsel det var i tingshuset på förmiddagen. Man förstår vad tidningarna ska vara ivriga. Man förstår vad domaren ska vara oviss. Ja, man förstår mycket väl vad det där vill säga. Man vill gärna fälla, men man har inte tillräckliga bevis. Man vill framlocka en bekännelse för att kunna fälla. Man vet, att man inte kan fälla en anklagad mot hans enständiga nekande, när man inte har bevis.»
Han kände sig så trygg, att han började vissla.
Kanske att det, när allt kom omkring, skulle visa sig, att denna svåra prövning inte hade varit alldeles utan gagn. — »Hädanefter,» tänkte han, »ifall man kommer gående till en enslig stuga, ska det inte bli fråga om att hålla till godo med kall potatis och lite grötskovor från grytbottnen. Hädanefter ska man bara behöva säga sitt namn, Julius Martin Lamprecht, för att folk ska veta vad de har att rätta sig efter. Det ska komma både pannor och grytor på spisen och allt gott, som finns i huset, ska bli uppdukat. Hädanefter ska det inte bli tal om att ligga på en halmmadrass på golvet. Det ska bli gästen, vandringsmannen, som vräker sig i sängen, och värdfolket får lägga sig på golvet, i uthuset, var det har lust.»