»Jo,» svarade Sven Elversson, »det är sanning, att vi vill ge er den där summan, ifall ni bekänner. Ni förstår, att det är av stor vikt för oss andra, att ni bekänner. Alla människor här i trakten, ja, jag kan säga alla människor i hela Sverige är uppskrämda. Och vi är allesammans eniga om att vi inte vill, att ni ska få gå lös på landsvägen och ta natthärbärge hos ensamma människor. Nej, vi vill inte det. Det är en för stor frestelse för er. Vi vill ha en sådan karl som ni instängd på livstid. Vi vill er inte något ont annars, vi vill inte skada er varken till liv eller lem, vi vill bara ha er instängd. Jag och flera med mig har stått och hört på er under förhören. Ni är inte precis någon dålig människa, men ni gör er inbillningar, ni är lättskrämd, ni tror, att alla människor är farliga för er. Och om ni tänker rätt efter, så har ni det bäst, då ni sitter instängd. Då är ni i fred och behöver inte oroa er för er säkerhet. Så att jag tror, att det vore till gagn både för er och alla andra, om ni ville ta emot de fem tusen kronorna och avge en frivillig bekännelse.»
»Om det så vore hundra tusen!» sade den anklagade.
Sven Elversson hade, medan han talade, kommit den anklagade allt närmare och satte sig nu ner på britsen bredvid honom.
»Säg inte det!» sade Sven Elversson, lade sin hand på hans rockärm och strök vänligt neröver den. »Säg inte, att ni inte tycker, att fem tusen kronor är en vacker summa, och att det är en fullt tillräcklig summa för det, som ni ska ha den till! Mer skulle inte vara bra att få för den, som ska ha pengarna, mindre skulle inte heller vara bra. Fem tusen är jämnt lagom.»
»Jag kan inte begripa mig på er,» sade den anklagade. »Vad tror ni att jag ska ha pengarna till? Vem menar ni att jag ska ge dem till?»
»Tack för den frågan!» sade Sven Elversson. »Just detta var det, som jag ville tala med er om. Det har stått mycke om er i tidningarna den sista tiden, som ni nog kan förstå, och bland annat har där talats om att vart ni kommer, brukar ni fråga efter er dotter. Ni lär ha varit gift, innan ni begick ert första mord för en tjugutvå är sedan, och då ni blev lösgiven, försökte ni strax att få reda på er hustru, men hon var död. Ni hade också en dotter, som nu borde vara några och tjugu år, och man vet inte annat, än att hon är vid liv, men ingen kunde säga er vart hon hade tagit vägen. Och så har ni gått land och rike runt för att söka reda på henne. Så snart ni kom in i ett hus, frågade ni om man där kände till någon, som hette Julia Lamprecht. Och jag,» tillade Sven Elversson med ett litet försagt tonfall, »jag har just tyckt, att detta var något tilltalande. Det fanns väl något gott hos er, tänkte jag, eftersom ni frågade efter er dotter.»
»Men vad i Herrans namn,» frågade den anklagade, »har jag med er att göra? Varför sitter ni här, och varför talar ni med mig? Kan ni aldrig tala om vad ni vill mig?»
»Tack än en gång!» sade Sven Elversson med sin lenaste röst, liksom rädd att väcka den anklagades misshag. »Det där är frågor, som jag så gärna vill komma i tillfälle att svara på. Jag bor, som sagt, borta på Grimön, och den ligger långt ut till havs, så jag borde inte behöva bekymra mig om er, för ni vandrar väl bara omkring på landbacken. Men jag har en mor, som är sanndrömd, och på morgonen den trettonde februari i vintras så bad hon mig, att jag skulle fara in till fastlandet och se efter hur det stod till med ett par gamla släktingar till oss, som bodde i en liten stuga inne bland kullarna, långt från landsväg och grannar. Hon hade drömt så, att hon tyckte, att det var bäst, att någon såg efter hur det stod till med dem. Och jag gjorde, som hon bad mig. Och på det sättet blev jag den förste, som fick se vad ni hade haft för er på natten. Och jag kan inte neka till att det var en svår syn, och alltsedan dess har jag önskat, att det skulle bli så, att ni inte finge gå fri mer. Och fördenskull har jag satt i gång med den här insamlingen av pengar. Jag vill er ju inte något ont, förstår ni. Det har jag redan sagt er. Jag vill bara ha er insatt igen på livstid.»
På samma gång han sade detta, flyttade han sig längre upp på britsen och strök vänligt med handen över rockärmen. Han ville tydligen inte, att Julius Martin skulle få intryck av någon personlig motvilja från hans sida. Om han hade varit ett lejon, som av våda kommit ut ur sin bur, skulle hans vårdare på samma sätt ha lockat honom tillbaka in mellan gallren.
Det vore orätt att säga, att den anklagade inte betraktade honom med oro. Alla människor oroade honom, domare, fjärdingsman, fånggevaldiger, länsman och vittnen, men han kunde inte hjälpa, att Sven Elversson föreföll honom rätt ofarlig, ja, till och med litet narraktig. — »Det är en sådan där, som går omkring och menar väl,» upprepade han för sig själv, »Det är en människovän.»