Han böjde sig än en gång ner över papperet och synade det.
»Ja, det var detta jag kunde tro,» sade han. »Jag borde ha vetat vilken usling ni var. Jag hade ju sett hur ni hade ställt till de döda. Varför skulle ni sticka ut ögonen på dem?» frågade han häftigt.
»Stack jag ut ögonen på dem?» ropade den anklagade. »Det är inte sant. Det har en annan gjort. När jag gick ifrån dem...»
Han tystnade, bet sig i tungan och vacklade dödsblek bort mot cellväggen.
»Tack ska ni ha!» sade Sven Elversson torrt. »Jag visste nog hur jag skulle få bukt med er. Men jag väntade i det längsta. Jag ville ge er bättre villkor.»
I nästa ögonblick låg mördaren på knä framför honom.
»Jag har ingenting sagt, jag har ingenting sagt,» jämrade han sig. »Låt det vara osagt! Ni narrade mig ju.»
Han var en eländig, jämmerlig hög av ånger och förkrosselse. Hela hans rustning av viktighet och inbillningar, alla hans undflykter och ursäkter voro ryckta ifrån honom.
»Ni vet, att här finns vittnen,» sade Sven Elversson. »Jag varnade er ju.»
»Låt mig skriva en gång till! Ge mig ett nytt papper! Jag ska bekänna. Ni ska få höra alltsammans. Jag vill hjälpa Julia.»