»Kyrkoherden har fått underrättelser från England,» sade han. Nu talade han återigen om en sak, som han inte hade tänkt nämna, förrän han hade fått hustrun väl förberedd och i rätt stämning, men han såg sig ingen annan utväg. — »Han tog mig med sig hem till prästgården. Det var han, som gav mig den här tidningen.»
»Kyrkoherden!»
»Ja, han ville tala med mig om Sven.»
»Asch, ja! Det är detsamma alltihop. Inte bryr jag mig om honom, sådan som han nu är.»
Mannen svarade inte ett ord på detta, och en lång tystnad uppstod. Äntligen brast det löst liksom med en explosion.
»Du är då den förfärligaste människa, som finns, till att göra en stackare nyfiken. Vad var det prästen hade fått höra?»
»Det var något om Sven. Kyrkoherden kommer hit ut själv i afton och talar om det för dig.»
Nu sprang hustrun upp. — »Kommer prästen själv hit ut?» sade hon. »Men i all världen! Och det säger du mig först nu!»
Hon tog ett steg mot bostaden för att gå in och se efter om det var städat och snyggt inne i rummen. Men hon stannade plötsligt.
»Varför kommer prästen hit?» sade hon. »Det är väl något galet på färde.»