'Det är så sant, det,' sa karlen. 'Det är allt också de, som har försökt. Det är två, som har funderat ut, att det skulle vara bra, om de gav sig till att bli präster. Men jag vet inte om det var till lags åt gammalmoran. Den ene av dem har gått åt i unga år, men den andre lever ju.'
Och jag blev mer och mer förskräckt, och när jag la ihop allt, som hade hänt, så visste jag redan vad jag skulle få för svar på det, som jag frågade om.
'Är det han, som heter Rhånge?' frågade jag.
'Men, barn, vad menar du?' skrek mor.
Karlen svarade mig genast.
'Jo, det är riktigt. Det är han, som kallar sig Rhånge. Det är bara en omkastning av Hånger. Han är präst i Applum i Bohuslän, och han ska visst nu i dagarna gifta sig med en prostdotter från Stenbroträsk.'»
Mannen, som satt på hörnplatsen, gjorde en häftig rörelse.
»Ja, se, jag vill inte säga, att man ska rätta sig för mycke efter sådant där gammalt,» sade Lotta Hedman. »Men kanske att det var något i det i alla fall, och kanske att det var illa gjort av mig, att jag inte följde med Sigrun ner till Bohuslän, när jag hade fått höra detta. Och kanske det är fördenskull, som allt misslyckas för mig. För nog har jag fått tillbaka kraften att se och höra, men att ingen vill lyssna till mig, det beror kanske på att jag har svikit min plikt mot Sigrun. Och gör jag rätt nu, om — — —»
Hon avbröt sig hastigt. Hela det nyss så rörliga ansiktet blev stelt och styvt.
»Jag ser något,» sade hon. »Jag ser vida snöslätter. Det är mycket ljust. Och det finns ett tält, ett svart tält, och en lång släde...»