“Men då prästen satt ensam på kvällen, tog åter glädjen ut sin rätt.[91] Han gick ut i mörkret och ställde sig på en kulle, där han tänkte bygga den nya prästgården. Den skulle bli ståtlig, förstås, lika präktig som ett biskopsboställe. Han stod länge ute den natten, och han nöjde sig inte med att bygga om prästgården. Det föll honom in,[92] att då det fanns så mycken rikedom i socknen, skulle mycket folk strömma dit, och till sist skulle kanske en hel stad bli uppbyggd omkring gruvan. Och så skulle han nödgas att bygga en ny kyrka i stället för den gamla. Det skulle väl en stor del av hans rikedom gå åt till. Men han var inte nöjd med detta heller, utan han tänkte sig,[93] att när hans kyrka vore färdig, skulle kungen och många biskopar komma för att inviga den, och då skulle kungen bli glad åt kyrkan, men han skulle anmärka på det, att det inte fanns något ställe för honom, kungen, att ta in på. Och då skulle han få lov[94] att bygga kungen ett slott i den nya staden.”
[91] tog åter glädjen ut sin rätt, his joy asserted itself again.
[92] Det föll honom in, it occurred to him.
[93] tänkte sig, imagined.
[94] skulle han få lov, he would be obliged to.
En av kungens kavaljerer öppnade nu dörren till sakristian och anmälde, att den stora kungavagnen var lagad.
Kungen var i första ögonblicket färdig att genast avlägsna sig, men han besinnade sig.[95] “Han skall få tala om sin historia till slut”, sade han till prästen. “Men han kan gå raskare framåt.[96] Vi veta nu hur mannen drömde och tänkte. Vi vilja veta hur han handlade.”
[95] han besinnade sig, he changed his mind; or, on second thought he remained.
[96] han kan gå raskare framåt, you may proceed a little faster.
“Men när prästen ännu satt mitt uppe i dessa drömmar”,[97] fortfor prästen, “kom bud till honom, att Israels Per Persson hade avhänt sig livet. Han hade inte kunnat bära det, att han hade sålt bort sin del av gruvan. Han hade väl tyckt, att han inte kunde uthärda att var dag gå och se en annan fröjda sig åt en rikedom, som kunde ha varit hans.”