[114] Då sakerna stodo så, when matters were come to this pass.
“För det första[115] påminde han dem om alla de olyckor, som upptäckten av silverberget hade dragit över dem, och han frågade dem om de ville låta sig fördärvas, eller om de ville rädda sig själva. Därpå sade han dem, att de inte skulle vänta av honom, som var deras präst, att han skulle bidraga till deras undergång. Nu hade han beslutit att för ingen människa förråda var silverberget fanns, och aldrig ville han själv hämta rikedom ur det. Och så frågade han bönderna hur de framgent ville ha det. Om de ville fortsätta att söka efter gruvan och vänta på rikedom, då ville han dra så långt bort, att aldrig en hörsägen om deras elände kunde nå honom. Men om de ville överge att tänka på silvergruvan och bli som förr, då ville han stanna ibland dem. ‘Men hur ni än väljer’, sade prästen, ‘så kom detta ihåg, att av mig får ingen någonsin veta något om silverberget!’”
[115] För det första, in the first place.
“Nå”, sade kungen, “hur valde bönderna?”
“De gjorde, som prästen ville”, sade prästen. “De förstodo, att han menade väl med dem, när han ville förbli fattig för deras skull. Och de gåvo sin präst i uppdrag att gå till skogen och dölja malmådern väl med ris och sten, så att ingen skulle kunna finna den, inte de och inte deras efterkommande.”
“Och sedan har prästen levat här lika fattig som de andra.”
“Ja”, svarade prästen, “han har levat här lika fattig som de andra.”
“Han har väl ändå gift sig och byggt sig en ny prästgård?” sade kungen.
“Nej, han har inte haft råd att gifta sig, och han bor i den gamla kojan.”
“Det är en vacker historia, som han har berättat mig”, sade kungen och böjde på[116] huvudet.