“Bryr han sig då inte om hur det går med[119] hans sockenbor?”
[119] hur det går med, what becomes of.
“Det får stå[120] i Guds hand.”
[120] får stå, rests.
Kungen steg upp ur stolen och gick fram till fönstret. Han stod en stund och såg på folkhopen därutanför. Ju längre han såg, desto klarare började hans stora ögon glänsa, och gestalten tycktes växa. “Han kan hälsa prästen i den här församlingen”, sade kungen, “att det ges ingen skönare syn för Sveriges konung än att se ett folk sådant som detta.”
Därpå vände sig kungen från fönstret och såg på prästen. Han började småle. “Är det så, att prästen i den här församlingen är så fattig, att han tar av sig de svarta kläderna, så snart som gudstjänsten är slut, och klär sig som en bonde?” frågade kungen.
“Ja, så fattig är han”, sade komministern, och rodnaden sköt upp i det grova ansiktet.
Kungen gick åter fram till fönstret. Det syntes på honom,[121] att han var i sitt bästa lynne. Allt ädelt och storslaget, som bodde inom honom, hade blivit väckt till liv. “Han skall låta den där gruvan ligga i fred”, sade kungen. “Eftersom han har svultit och arbetat ett helt liv för att få det här folket sådant, som han vill ha det, så skall han få behålla det sådant, som det är.”
[121] Det syntes på honom, one could see.
“Men om riket är i fara?” sade prästen.