Därpå ställde de båda spelmännen upp sig i spetsen av tåget. Brudparet gick under päll, brudens tärnor och riddare vandrade par om par, och efter dem kommo föräldrarna och släktingarna, så att tåget var både ståtligt och långt.
När allt var i ordning, gick en brudriddare fram till musikanterna och bad dem, att de skulle spela upp brudmarschen.
Båda spelmännen kastade fiolerna upp till hakan, men längre kommo de inte, utan så blevo de stående.
Det var nämligen ett gammalt bruk i Svartsjö, att den förnämste av spelmännen skulle ta upp brudmarschen och anföra spelet.
Brudriddaren såg på Lars Larsson, som om han väntade, att denne skulle börja, men Lars Larsson såg på Jan Öster och sade: “Det är Jan Öster, som skall börja.”
Men det föll inte Jan Öster in,[139] att inte den andre, som var så finklädd som trots en herreman,[140] skulle vara förnämligare än han, som kom i sin slitna vadmalströja rakt ur den usla stugan, där det inte fanns annat än nöd och fattigdom.
[139] det föll inte Jan Öster in, it never occurred to Jan Öster.
[140] som trots en herreman, as any gentleman.
“Nej, för all del!”[141] sade han bara. “Nej, för all del!”