“Det kan väl så vara”, sade bonden, “men nu hålla vi bönder dig, Lars Larsson, för den duktigaste.”
Också de andra bönderna samlade sig omkring dem. “Seså, börja nu!” sade de. “Prästen väntar ju. Vi bli till spektakel för kyrkfolket.”
Lars Larsson stod där lika seg och dryg som förut. “Jag vet inte, varför folket i den här församlingen har så mycket emot,[144] att deras egen spelman sättes högst”, sade han.
[144] har så mycket emot, are so opposed to.
Men Nils Elofsson var alldeles rasande över att alla på detta sätt ville tvinga Jan Öster på honom. Han gick tätt in på Lars Larsson och viskade: “Jag förstår, att det är du, som har kallat hit Jan Öster, och att du har ställt till detta för att hedra honom. Men skynda dig nu att spela! Annars skall jag jaga bort den trashanken från kyrkbacken med skam och skada.”[145]
[145] med skam och skada, in disgrace.
Lars Larsson såg honom rätt i ansiktet[146] och nickade åt honom utan att visa någon vrede. “Ja, ni har rätt i att vi[147] måste få ett slut på detta”, sade han.
[146] rätt i ansiktet, squarely in the face.
[147] ni har rätt i att vi, you are right, we.
Han vinkade åt Jan Öster, att denne skulle komma tillbaka till sin förra plats. Därpå gick han själv ett par steg framåt och vände sig om, så att alla kunde se honom. Så slängde han stråken långt ifrån sig, drog upp sin slidkniv och skar av alla fyra fiolsträngarna, som sprungo av med en skarp klang.