Mor såg prövande på honom. Det var, som om hon jämförde[166] hans friska, strålande ansikte med det lilla bleka ute på stentrappan. Och mor hade säkert velat svara ja, om hon hade kunnat, men mor kunde inte.
[166] Det var, som om hon jämförde, she seemed to be comparing.
“Mor håller mycket av dig, Ivan, men sådan som bror Ruben blir du aldrig.”
Det var oöverkomligt, det insågo alla barnen, men ändå kunde de inte låta bli att sträva.
De växte upp till duktiga människor, de arbetade sig fram till[167] förmögenhet och anseende, medan bror Ruben bara satt stilla på sin stentrappa. Men han hade ändå försprång. Han var oupphinnelig.
[167] de arbetade sig fram till, they worked their way up to.
Och vid varje framsteg, vid varje förbättring, då det så småningom lyckades dem att bjuda mor ett gott hem och välstånd, så fick det vara lön nog för dem, att mor sade: “Ack, att min lille Ruben hade fått se detta!”
Bror Ruben följde mor genom hela livet, ända till dödsbädden. Det var han, som förtog dödsplågorna deras udd, eftersom hon visste, att de förde henne till honom. Mitt i den största jämmern kunde mor le vid tanken på att hon gick att möta lille Ruben.
Och så dog hon, vars trogna kärlek hade upphöjt och förgudat en stackars liten treåring.
Men inte heller då blev det slut med den lille Rubens historia. För alla sina syskon var han bliven en symbol för det strävsamma livet i hemmet, för kärleken till mor, för alla de rörande minnena från mödans och motgångens år. Det låg alltid något varmt och vackert i deras röster, då de talade om honom. Det var helg och högtid omkring[168] den lille treåringen.