“Farmor hade en gång en bror, som hette Ruben.”
“Det har du rätt i,[188] min lilla gosse”, sade farmor och steg genast upp.
[188] Det har du rätt i, you are right.
Detta var för all ungdomen en sådan syn, som om den hade sett en gammal karolin buga sig för kung Karls porträtt. Den fick en aning om att morbror Ruben alltid måste förbli stor, hur han än misslyckades, bara därför att han hade varit så högt älskad.[189]
[189] högt älskad, dearly beloved.
I dessa dagar, då man noga skärskådar all storhet, måste han användas med mera måtta än förr. Gränsen för hans ålder är lägre, träd, båtar och krutfjärdingar äro trygga för honom, men intet av sten, som duger[190] att sitta på, kan undgå honom.
[190] duger, will do.
Och barnen, nutidens barn, uppföra sig på annat sätt mot honom än föräldrarna. De kritisera honom öppet och ohöljt. Deras föräldrar förstå inte mer konsten att inge tung, fruktande lydnad. Små pensionsflickor avhandla morbror Ruben och undra om han är annat än en myt. En sexårig ungdom föreslår, att man medelst experiment skall bevisa, att det är omöjligt att bliva dödligt förkyld på en stentrappa.
Men detta är blott ett mod för dagen. Detta släktled är innerst inne[191] lika övertygat om morbror Rubens storhet som de föregående och lyder honom likasom de.
[191] innerst inne, in their heart of hearts.