Just under denna natt kom i Rom en liten skara människor ned från kejsarboningen på Palatinen och tog vägen över Forum upp mot Kapitolium. Under den nyss tilländalupna dagen hade nämligen rådsherrarna frågat kejsaren om han hade något att invända mot att de reste honom ett tempel på Roms heliga berg. Men Augustus hade inte genast lämnat sitt bifall. Han visste inte om det vore gudarna behagligt, att han ägde ett tempel vid sidan av[201] deras, och han hade svarat, att han först genom ett nattligt offer till sin genius ville utforska deras vilja i denna sak. Det var han, som nu, åtföljd av några förtrogna, gick att verkställa detta offer.
[201] vid sidan av, next to.
Augustus lät föra sig i sin bärstol, ty han var gammal och Kapitoliums långa trappor besvärade honom. Han höll själv buren med duvorna, som han skulle offra. Inga präster eller soldater eller rådsherrar ledsagade honom, utan endast hans närmaste vänner. Fackelbärare gingo före honom liksom för att bana väg in i nattmörkret, och efter honom följde slavar, som buro det trefotade altaret, kolen, knivarna, den heliga elden och allt annat, som behövdes för offringen.
Under vägen språkade kejsaren muntert med sina förtrogna, och därför lade ingen av dem märke till[202] nattens oändliga tystnad och stillhet. Det var först då de på den översta delen av Kapitolium hade nått den tomma plats, vilken var avsedd för det nya templet, som det uppenbarades för dem,[203] att något ovanligt var på färde.[204]
[202] lade ingen av dem märke till, none of them noticed.
[203] det uppenbarades för dem, it was revealed to them.
[204] var på färde, was taking place.
Detta kunde inte vara en natt som alla andra, ty uppe på klippkanten sågo de den underbaraste varelse. De trodde först, att det var en gammal förvriden olivstam, de trodde sedan, att en uråldrig stenbild från Jupiterstemplet hade vandrat ut på klippan. Till sist syntes det dem, att det inte kunde vara någon annan än den gamla sibyllan.
Något så gammalt, så väderbitet och så jättestort hade de aldrig sett. Denna gamla kvinna var skräckinjagande. Om inte kejsaren hade varit där, skulle de alla ha flytt hem till sina bäddar. “Det är hon”, viskade de till varandra, “som räknar år så många, som det finns sandkorn på hennes hemlands kust. Varför är hon utkommen[205] ur sin håla just i natt?[206] Vad bådar hon kejsaren och riket, hon, som skriver sina profetior på trädens blad och vet, att vinden för orakelordet till den, för vilken det är avsett?”
[205] är hon utkommen, has she come out.