Hon kände stor sorg och på samma gång likadan förvåning, som då han sköt fågeln. Medan hon tänkte härpå,[250] tyckte hon plötsligen, att hon såg sin kärlek framför sig, och den var lik ett stort stycke skimrande gyllentyg. Hon kunde se hur stor den var och hur skimrande. Men ur ena hörnet var en flik bortklippt, så att den inte var så stor och härlig, som den hade varit från början.[251]
[250] härpå, of this.
[251] från början, at first.
Dock var den ännu så föga skadad, att hon tänkte: “Nog kommer den att[252] räcka så länge, som jag lever. Den är så stor, att den aldrig kan taga slut.”
[252] kommer den att, it will.
Det gick åter en tid, under vilken hon och Raniero voro lika lyckliga som från första början.
Franceska hade en broder, som hette Taddeo. Denne hade varit i Venedig på handelsresa, och där hade han köpt sig kläder av silke och sammet. Då han kom hem, gick han och prålade med dessa, men i Florens var det inte brukligt att gå dyrbart klädd, så att det var många, som gjorde narr av honom.
En natt voro Taddeo och Raniero ute på vinkrogarna. Taddeo var då klädd i en grön kappa med foder av sobel och en violett tröja. Raniero lockade honom nu att dricka så mycket vin, att han somnade, och tog sedan av honom hans kappa och hängde upp den på en fågelskrämma, som var uppsatt i en kålgård.
Då Franceska fick höra detta, blev hon åter vred på Raniero. Och med detsamma såg hon framför sig det stora stycket gyllentyg, som var hennes kärlek, och hon tyckte sig se hur det minskades, medan Raniero skar bort stycke efter stycke.