[257] hur det skall gå med den, what will become of it.
Efter detta kommo de ofta att växla onda ord, ty Raniero råkade nästan alltid att företaga sig just det, som Franceska minst av allt kunde tåla.
Det fanns på Ranieros verkstad en gesäll, som var liten och halt. Den där karlen hade älskat Franceska, innan hon gifte sig, och fortfor att älska henne även efter hennes giftermål. Raniero, som visste om[258] detta, företog sig att driva gyckel med honom, framförallt då de sutto till bords.[259] Det gick till sist så, att mannen, som inte kunde tåla att bli gjord till ett åtlöje, då Franceska hörde det, en gång rusade på Raniero och ville strida med honom. Men Raniero endast hånlog och sparkade honom åt sidan. Då tyckte inte den stackaren, att han ville leva längre, utan gick bort och hängde sig.
[258] visste om, knew.
[259] till bords, at table; or, at meals.
Då detta hände, hade Raniero och Franceska varit gifta bortåt ett år. Franceska tyckte alltjämt, att hon såg sin kärlek framför sig som ett skimrande stycke tyg, men på alla sidor voro stora flikar bortskurna, så att det var knappast hälften så stort, som det hade varit från början.
Hon blev mycket förskräckt, då hon såg detta, och hon tänkte: “Stannar jag[260] hos Raniero ännu ett år, kommer han att förstöra min kärlek. Jag kommer att bli likaså arm, som jag hittills har varit rik.”
[260] Stannar jag, if I stay.
Då beslöt hon sig för att lämna Ranieros hus och gå och leva hos sin far, på det att inte den dag måtte komma, då hon hatade Raniero lika mycket som hon nu älskade honom.
Jacopo degli Uberti satt i vävstolen med alla sina gesäller arbetande omkring sig, då han såg henne komma. Han sade, att nu hade det skett, som han länge hade väntat, och bad henne vara välkommen. Han lät genast allt folket upphöra med arbetet och befallde dem att beväpna sig och stänga huset.