“Nånå, narr!” sade Raniero med varnande röst.
Men narren tycktes sätta en heder i att pröva hur långt han kunde gå, utan att någon rusade upp och kastade ut honom, och han fortfor oförfärat:
“Vår Herre bara böjde på huvudet, likt en, som erkänner, att han blir rättvisligen bestraffad. Men nästan i samma ögonblick lutade han sig ivrigt framåt och såg ned med mer uppmärksamhet än förut. Sankte Per tittade då ned, också han. ‘Vad är det du ser efter?’[287] undrade han.”
[287] efter, for.
Narren utförde detta med mycket livligt minspel. Alla riddarna sågo för sina ögon både Vår Herre och Sankte Per, och de undrade vad det var, som Vår Herre hade fått syn på.[288]
[288] hade fått syn på, had caught sight of.
“Vår Herre svarade, att det var just ingenting”,[289] sade narren, “men han fortfor i alla fall att se nedåt. Sankte Per följde riktningen av Vår Herres blickar, och han kunde inte finna annat, än att Vår Herre satt och såg ned i ett stort tält, utanför vilket ett par saracenhuvuden voro uppsatta på långa lansar och där en mängd präktiga mattor, gyllene bordkärl och dyrbara vapen, som voro tagna inne i den heliga staden, voro uppstaplade. I det där tältet gick det till[290] på samma sätt som överallt annorstädes i lägret. Där satt en skara riddare och tömde sina bägare. Den enda skillnaden kunde vara, att där stojades och dracks mer än på något annat ställe. Sankte Per kunde inte förstå varför Vår Herre blev så nöjd, då han såg dit ned, att glädjen riktigt tindrade ur hans ögon.[291] Så många stränga och förfärliga ansikten, som han såg där, tyckte han sig knappast förr ha sett samlade kring ett dryckesbord. Och den, som var värd vid gästabudet och satt högst uppe vid[292] bordet, var den förfärligaste av dem alla.
[289] just ingenting, nothing in particular.
[290] gick det till, they carried on.
[291] glädjen riktigt tindrade ur hans ögon, his eyes fairly sparkled with delight.