III.
I daggryningen nästa morgon steg Raniero till häst. Han var klädd i full rustning, men över denna hade han kastat en grov pilgrimskåpa, på det att inte järndräkten skulle bli alltför upphettad av solstrålarna. Han var väpnad med svärd och stridsklubba, och han red på en god häst. Ett brinnande ljus höll han i handen, och vid sadeln hade han fästat ett par stora knippen långa vaxljus, för att inte lågan skulle behöva dö ut av[309] brist på näring.
[309] av, for.
Raniero red långsamt genom den långa belamrade tältgatan, och så länge gick allt väl. Det var ännu så tidigt, att dimmorna, som hade stigit upp ur de djupa dalarna runtom Jerusalem, inte hade skingrats, och Raniero red fram liksom i en vit natt. Hela lägret sov, och Raniero kom lätt förbi vaktposterna. Ingen av dem ropade an honom, ty den täta dimman hindrade dem att se honom, och på vägarna låg ett fotshögt, dammlikt stoft, som gjorde hästens steg ohörbara.
Raniero var snart utom lägret och tog av på vägen, som ledde till Joppe. Han hade nu bättre väg, men han färdades alltjämt långsamt för ljuslågans skull. Den brann dåligt med ett trött, dallrande sken i den täta dimman. Ständigt kommo stora insekter, som med smällande vingslag störtade sig rätt mot ljuset. Raniero hade fullt arbete[310] med att vakta det, men han var vid bästa lynne och tyckte alltjämt, att det värvet han hade åtagit sig inte var svårare, än att ett barn hade bort kunna sköta det.
[310] fullt arbete, all he could do.
Emellertid blev hästen trött vid den långsamma färden och satte av i trav.[311] Då började ljuslågan flämta för draget. Det hjälpte inte, att Raniero sökte att skydda den med handen och med kåpan. Han såg, att den var alldeles färdig att[312] slockna.
[311] satte av i trav, started off on a trot.
[312] var alldeles färdig att, was about to.