Han såg då ingen annan utväg än att ingå en överenskommelse med rövarna. Han sade till dem, att som han var väl beväpnad och red en god häst, torde det bli dem svårt att övervinna honom, om han försvarade sig. Men eftersom han var bunden av ett löfte, ville han inte göra dem motstånd, utan låta dem taga vad de önskade utan strid, endast de lovade att inte släcka ut hans ljus.
Rövarna hade väntat sig en hård kamp. De blevo mycket glada över Ranieros förslag och började genast plundra honom. De togo från honom både rustning och gångare, både vapen och penningar. Det enda, som de läto honom behålla, var den grova kåpan och de båda ljusknippena. De höllo också ärligt sitt löfte att inte släcka ut ljuslågan.
En av dem hade hoppat upp på Ranieros häst. Då han märkte hur god den var, tycktes han känna en smula medlidande med riddaren. Han ropade till honom: “Se där, vi ska väl inte vara för hårda mot en kristen. Du ska få min gamla häst att rida på.”
Det var en usel krake. Den rörde sig så stelt och styvt, som om den hade varit av trä.
Då rövarna äntligen voro borta och Raniero gick att sätta sig upp på den usla hästen, sade han till sig själv: “Jag måtte ha blivit förhäxad av den där ljuslågan. För dens skull får jag nu rida framåt vägen som en galen tiggare.”
Han förstod, att det skulle vara klokt av honom att vända om, därför att företaget verkligen var outförbart. Men en sådan stark åtrå att genomföra det var kommen över honom, att han inte kunde motstå lusten att fortsätta.
Han drog alltså vidare. Han såg alltjämt omkring sig samma kala, ljusgula höjder.
Om en stund[318] red han förbi en ung herde, som vallade fyra getter. Då Raniero såg djuren beta på den nakna marken, undrade han om de åto mull.
[318] om en stund, after a while.
Den där herden hade troligen ägt en större hjord, som hade blivit stulen från honom av korsfararna. Då han nu fick se en ensam kristen komma ridande, sökte han göra honom vad ont han kunde. Han rusade mot honom och slog med sin stav efter hans ljus. Raniero var så bunden av ljuslågan, att han inte en gång[319] kunde försvara sig mot en herde. Han endast drog ljuset intill sig för att skydda det. Herden slog efter det ännu ett par gånger, men så blev han stående förvånad och hörde upp att slå. Han såg, att Ranieros kåpa hade råkat i brand, men Raniero gjorde intet för att kväva elden, så länge som ljuslågan var i fara. Det syntes på herden, att han kände sig skamsen. Han följde länge efter Raniero, och på ett ställe, där vägen gick fram mycket smal mellan två avgrunder, kom han och ledde hästen åt honom.