[332] det skulle ha varit ute med, there would have been an end to.
Medan Raniero red på ödsliga vägar och endast tänkte på att hålla ljuslågan vid liv, föll det honom in, att han en gång förr hade varit med om något dylikt. Han hade en gång förr sett en människa vaka över något, som var lika ömtåligt som en ljuslåga.
Detta stod för honom så oredigt[333] till en början,[334] att han undrade om det var något, som han hade drömt.
[333] Detta stod för honom så oredigt, this recollection was so vague.
[334] till en början, at first.
Men medan han drog ensam fram genom landet, kom det oupphörligen för honom, att han hade varit med om något dylikt förr en gång.
“Det är, som om jag under hela mitt liv inte skulle ha hört talas om annat”, sade han.
En afton red Raniero in i en stad. Det var kväll, och hustrurna stodo i dörrarna och sågo efter sina män. Raniero såg då en, som var hög och smärt och hade allvarliga ögon. Hon påminde honom om Franceska degli Uberti.
I och med detsamma[335] kom Raniero till klarhet med[336] det han hade grubblat över. Han tänkte på att för Franceska hade visst hennes kärlek varit som en ljuslåga, som hon alltid hade velat hålla brinnande, och som hon ständigt hade fruktat att Raniero skulle släcka för henne. Han blev förundrad över denna tanke, men blev mer och mer viss på att det förhöll sig så. För första gången började han förstå varför Franceska hade lämnat honom och att det inte var med vapenbragder han skulle återvinna henne.
[335] I och med detsamma, at that instant.