»Nå det fanns gott om lediga platser. I varenda tidning stod det spaltvis med annonser om dylika. Först sedan jag svarat på en hel hop av dem och förslösat mycken tid och många dollars på anmälningsavgifter och värdelösa provkollektioner fick jag klart för mig att de flesta voro humbug. Jag var allt bra grön.
»Det är ju onödigt att i detalj relatera mina öden under denna tid, det må vara nog sagt att en dag stod jag på gatan utan en cent på fickan. Att skriva hem efter hjälp förbjöd mig min stolthet, och ännu hade jag litet hopp kvar om att det till slut skulle ljusna. Så småningom vandrade det ena plagget, den ena småsaken efter den andra till pantlånaren, och till slut stod jag där utan att äga mera än de kläder jag gick och stod i.
»Då började svälten på allvar. Då och då kunde jag komma över en slant så att jag fick ett mål mat, men många dagar fick jag nöja mig med en kopp kaffe och en bit paj som dagsranson, och ofta fick jag ingen mat alls.
»En dag just vid den tidpunkt då jag märkte, att mina kroppskrafter började ge vika, mötte jag på gatan en välklädd man, som efter en forskande blick på mitt ansikte ställde sig i vägen för mig.
»'Ni svälter!' sade han kort och rakt på sak, så som det brukas i det landet.
»'Ja', erkände jag hoppfullt, i tanke att mannen kanske skulle ge mig en dollar till ett par ordentliga mål mat.
»'Berätta edra närmare omständigheter, så får jag se om jag kan göra något för er!'
»Och jag berättade utan omsvep både vem jag var och hur jag kommit i den situation som jag var.
»'Ni är alltså av en hederlig och på sin ort aktad familj?'
»'Ja, det är jag.'