»Hm!» sade advokaten. »Man får tänka sig, att det i utförandet av handlingen fanns ett ohederligt moment innan pengarna övergingo i din ägo.»
»Det får man inte tänka sig», svarade journalisten. »Ty överenskommelsen var, att pengarna skulle bliva mina i samma ögonblick som jag begick en ohederlig handling, inte i ögonblicket efter, alltså inträdde min äganderätt samtidigt med detta ohederliga moment, och de pengar jag tog voro alltså mina egna.»
»Hm!» sade advokaten.
»Men», fortsatte journalisten. »Om penningarna voro mina egna var handlingen icke ohederlig. Och då handlingen icke var ohederlig hade jag heller icke uppfyllt villkoret för att få pengarna—och pengarna voro icke mina. Har jag rätt?»
»Hm», sade advokaten.
Journalisten skrattade kort.
»Nå! Jag tog således pengar, som icke voro mina. Detta var en ohederlig handling. Men då jag begick en ohederlig handling blevo pengarna mina;—följer du med?—jag tog alltså mina egna pengar, vilket icke är ohederligt, pengarna voro alltså icke mina; alltså var handlingen ohederlig, alltså voro pengarna mina; alltså var handlingen hederlig, alltså voro pengarna icke mina; alltså var handlingen ohederlig, alltså —»
»Stopp, stopp!» sade advokaten. »På det viset kan du hålla på hela natten.»
»I evigheters evighet!» svarade journalisten. »Faktum är, som jag haft nöjet att bevisa, att om min handling var ohederlig så var den hederlig och tvärtom. Kan du döma vad som i detta fall är rätt och orätt?»
»Hm!» sade advokaten. »Ett högst invecklat rättsfall.»