»Du hälsade ju på honom som på en manufakturhandlare med tio tusen kronors inkomst, och han hälsade tillbaka. Om det hade varit en minister, så skulle du ha gjort halt och front och han skulle inte ha sett åt dej.»
Andrén skrattade.
»Så är det hemma i Barbacka, ja. Där är brackorna ohövliga bara för att dom tycker att dom ä något. Men här är det inte så. Här hälsar en schentleman på en annan schentleman, och bryr sig inte om vad han har till levebröd.»
»Du vill väl inte slå i mig att en minister tar av sig hatten för ett handelsbiträde.»
»Du har nyss sett en göra det.»
»Då var det för att du är i Nordiska Kompaniet.»
Andrén sträckte på sig.
»Kanske delvis», sade han självmedvetet. »Men inte uteslutande. Om jag hade varit anställd i en vanlig butik, där statsrådet var kund, så hade han lyft på hatten i alla fall.»
Persson var fortfarande tämligen tvivlande, men hans tvivel började rubbas när Andrén då och då hälsade på greve den och konsul den, ofta flotta herrar i cylindrar och lackskor—ty Andrén stod i herrekiperingsavdelningen—och Perssons föreställningsvärld ställdes allt mer på huvudet.
Men fullt övertygad blev han först när de på Strandvägen mötte kronprinsen.