* * * * *
Det går an att göra revolution i Ryssland och Portugal, ja, det kanske även kommer att lyckas här i gamla Sverige som stat betraktat. Men i Barbacka går det inte.
Persson är nu biträde i Karlssons diversehandel i Blåmåla och stryker hatten ned till knät när han möter Blåmåla borgmästare.
Och borgmästaren gör honnör med ett finger.
JÄRNVÄGSSTREJKEN I FÄLANDA
Den stora lokmannastrejken hade gått spårlöst förbi Fälanda—Bondåkra järnväg. Varken lokföraren eller eldaren, som förde tåget två gånger dagligen de sjutton kilometerna fram och tillbaka, voro nämligen organiserade, och hade följaktligen inte en aning om vad som försiggick, ty som var man vet har ingen av städerna någon annan järnvägsförbindelse än den korta stump, som förbinder dem med varandra; kommunikationen med yttervärlden uppehälles för övrigt medelst ångslupen Karl Gustav, som varje måndag, onsdag och lördag avgår från Fälanda till Kosseby, varifrån man ju med endast sju kilometers landsvägsskjuts når Kalvas hållplats vid stambanan.
Men läser inte Fälandaborna tidningen? frågar den undrande läsaren.
Jo, Fälandaposten. Men Fälandaposten är en verklig lokaltidning, och lägger fälandasynpunkter på allting. Dess redaktör anser det vara en mycket viktigare nyhet att slaktare Nyblads biträde vid styckandet av kalv råkat hugga sig i handen, än om ett par kejsardömen ramla omkull. Och däri har tidningen utan tvivel rätt. Ur fälandasynpunkt.
Världskriget var ju omnämnt i Fälandaposten, fastän det icke direkt berörde tidningens spridningsområde, men på en sådan småsak som lokmannastrejken ägnade tidningen inte ett ord.
Alltså gick den stora strejken sin gång och avblåstes utan att Fälanda hade en aning om det, men fjorton dar efter dess slut fick fru Olson, som har matservering, genom ett brev från en släkting veta, att det var något trassel med järnvägarna, och meddelade genast sin oklara mening därom till eldare Fröjd när han kom för att äta middag.