Utan ett ord styrde Göranson vägen till sin järn- och herrekiperingsaffär och kom strax ut igen klädd i ett högtidligt ansikte och en dubbelbössa av skräckinjagande kaliber.
»Jönsson, följ med mig i båten här», sade han fast. »Och håll anteckningsboken färdig, för nu ska här begås ett brott.»
Uppmärksamt iakttagen av en folkmassa på nära sju personer steg Göranson i båten tätt följd av Jönsson, vars högtidliga min stämde åskådarnas själar till andakt.
När båten kom på fem meters avstånd från måsen lade Göranson ned årorna och grep geväret.
»Pass på nu med anteckningsboken, Jönsson», sade han, lade geväret till ögat, siktade noggrant mitt i måsens bröst och tryckte av. Pang, pang! Först den ena pipan och sedan dem andra.
Då flög måsen.
EN LIVLIG JULAFTON
Under mina vandringar hit och dit på jordskorpan har jag firat julafton på rätt många olika sätt. En gång firade jag den för oss svenskar så betydelsefulla dagen med att vandra omkring bland starka män, dresserade hundar och snurrande tvåsous-rouletter på en marknadsplats i en fransk småstad; en annan gång när jag också befann mig söderut, blev jag bjuden på resa till Egypten över december och januari, men började längta efter risgrynsgröt och lutfisk, som jag inte smakat på diverse år, och ställde i stället kosan norrut—samt firade jul under storm på Nordsjön. Men den livligaste julafton jag hittills varit med om, var julaftonen 1904 i Minneapolis, Minnesota, U. S. A.
Jag hade anställning vid en svensk-amerikansk tidning och hade det ganska omväxlande. Min uppgift där var nämligen att dammtorka, läsa korrektur, skriva notiser, sälja svenska böcker och vykort samt elda centralvärmeledningen, vilket senare uppdrag jag skötte med sådan bravur att brandkåren en vacker natt måste tillkallas.
Nåja, den behövde inte stanna länge. Det brann bara i den trälåda, där jag, förtänksamt nog, brukade lägga den heta aska och glödande kolstybb som jag kratsade ut ur värmepannan, och eftersom spegelrutan, som brandkarlarna kommo in genom, var försäkrad, slutade min intervju med chefen så, att han välvilligt, om också utan entusiasm, sade åt mig att jag fick behålla platsen.