Andra klass. Kammarherrn rös. Han visste sig vara en högst förstklassig person, och det bar honom emot att sätta sig i en vagn där orden andra klass stodo som etikett på dörren. Och sittvagn. Trängas med kreti och pleti i en trång järnvägskupé! Det var fasansfullt.
Men löftet var givet och måste infrias, och med tungt hjärta skickade han betjänten till stationen för att köpa en biljett och en platsbiljett. Fönsterplats.
Det var en mycket vemodig kammarherre, som på aftonen tog sin fönsterplats i besittning i en kupé, där sju andra personer redan voro installerade. Visserligen var kammarherrn aristokratiskt smärt, man skulle till och med kunna säga mager, men det var trångt ändå, ty de tre medresandena voro ganska gedigna och läto inga falska hänsyn hindra sig att breda ut sina kroppshyddor så mycket som det begränsade utrymmet tillät. Det var varmt i kupén, animalisk värme, och kammarherren lovade sig själv att bosätta sig i Göteborg när han en gång kom dit, för att slippa att ännu en gång stuva in sig på detta vedervärdiga sätt på uppresan.
Till på köpet voro de medresande särdeles gemytliga personer, som hastigt blevo bekanta och inledde en animerad konversation, i vilken man gjorde flera misslyckade försök att indraga även kammarherrn.
Hettan blev alltmer kvävande och det dunkade olidligt i skenskarvarna. Kammarherrn försökte för första gången på flera år läsa en bok, eftersom han ju inte gärna kunde lägga patience i kupén, men typerna snurrade runt för hans ögon.
Han led outsägligt.
Till råga på olyckan kommo Jones flickor, som sålde smörgåsar och dricka, och nu började plebejerna runt omkring äta smörgås och dricka krisöl. Ett par av dem satte till och med buteljerna för munnen.
Kammarherrn greps av vämjelse. Aldrig skulle han kunna förmå sig att äta en bit i denna kvava järnvägskupé, och att sätta en butelj för munnen—Ohyggligt!
Han slöt ögonen och föll i en barmhärtig dvala. Tågets dunkanden blevo allt mer avlägsna, den hemska verkligheten slätades ut. Kammarherrn sov.
Vid Saltskog steg fru Anderson från Skövde in i kupén. Hon hade varit på besök hos sin dotter i Södertälje och skulle nu hem igen. Men fru Anderson kunde inte hitta någon sittplats. Alla kupéer voro fulla och som fru Anderson var ett resolut fruntimmer och hade fattat ett oryggligt beslut att inte stå med sina nittio kilo hela natten, steg hon in i den kupé där kammarherren satt. Den var ju inte fullare än de andra.