»Var—hupp—var har kuschken ta-tagit vägen?» var den fråga som
Erlandsson ställde till den sovande hästkraken.
Kraken fortsatte lugnt sin lur utan att bevärdiga Erlandsson med ett svar.
»Nu—nu ska vi åka!» var Erlandssons nästa yttrande, och med glatt mod gjorde han sig redo att bestiga kuskbocken.
»Nä hörru, inga dumheter!» sade vännerna. »Gå och lägg dig nu!»
»Nej, va fadren,—hupp—nu ska vi ta en prome—homenix i vagn. Jag kör!
Hoppa upp—hopp gubbar!»
Men fyra händer grepo honom hövligt men bestämt och sköto honom innanför porten.
»Nu går du upp och lägger dej i alla fall, min kära Erlandsson», sade vännerna. »Och inga dumheter.»
»Tyst», sade Erlandsson. »Det är någon i trappan.»
Vännerna lyssnade.
»Det är nå-hågon i trappan», viskade Erlandsson hest. »Det är kanske in-hinbrott, hupp.»