Redan fem minuter före sju promenerade Sven R. Pehrsson, skrudad i sin nya, ljusgröna vårpaletå, utanför Kerstins kontor, och redan en kvart över kom hon, punktlig nog för att vara fruntimmer.
Tysta promenerade de vid sidan av varandra framåt gatan, han väntande på att få veta vad hon hade att säga, och hon på Gud vet vad. Vem vet väl vad en kvinna tänker på?
Till slut bröt hon tystnaden.
»Snälla herr Pehrsson», sade hon. »Jag tänker bedja er göra mig en stor tjänst.»
»Gör det!» sade Pehrsson uppmuntrande.
»Men jag kan knappast med att göra det.»
»Genera er inte för mig», uppmanade han, men han tänkte: »Hon kan väl i jösse namn inte vilja vigga. Och jag, som bara har sju och sexti på mig.»
Men det var inte det hon ville. Efter diverse hostningar och en mästerligt gjord rodnad började hon:
»Ni känner ju Karl Äppelbom!»
»Ja, fy tusan!»