»Men nu måste ni hjälpa mig. Som ni förstår, vill jag dra mig med heder ur spelet, och därför ... hm, jag vet inte hur jag skall säga det ... vill ni ... hm ... vara snäll och låtsa, som om ni vore väldigt kär i mig?»
Och hon vände sitt rodnande ansikte mot husväggen. Där det för resten fanns en lämplig butiksruta att spegla sig i.
»Det skall jag visst låtsa», svarade Sven beredvilligt. »Det är inte svårt alls.»
»Och ... och så skall jag låtsa....»
»Att ni är förbaskat kär i mig, ja! Det är jag med om. Så ska’ vi träffas och möta Äppelbom och bräcka honom. Utmärkt! Kom så gå vi till Bräutigams till att börja med.»
De gingo, och på Östran mötte de lyckligt nog Äppelbom, som inte alls såg svartsjuk ut, och kommo överens om att han var bräckt.
Från kondis gingo de på bio för att se Titanics undergång, och där, när »dödshymnen» spelades, böjde sig Sven R. Pehrsson, gammal syndare som han var, mot Kerstins öra och viskade: »Närmare dig! Ännu närmare dig!»
Ett par dagar senare träffade han Äppelbom och gjorde honom sällskap ett stycke.
»Jag ser, att du går och drar med Kerstin Johnsson nu för tiden», sade denne unge man.
»Retar det dig?» frågade Pehrsson vänligt.