INNEHÅLL:
| HERR FÅGELSÅNG I SOCIETÉN | [7] |
| TUR I SPEL | [17] |
| PRISSE | [27] |
| MANNEN OCH HANS ÖVERMAN | [34] |
| REFERATET | [43] |
| ETT SJÖMANSÖDE | [51] |
| ETT SLÄDPARTI | [59] |
| AFFÄR ÄR AFFÄR | [66] |
| ARTIGA KARLSSON | [74] |
| EN EGENDOMLIG LIKHET | [78] |
| REVYBESÖKET | [83] |
| PIGANS FÄSTMAN | [89] |
| ETT LITET MISSFÖRSTÅND | [95] |
| ETT KONVENANSPARTI | [101] |
| ANDERSSONS FRIERI | [111] |
| EN MUSIKALISK UNDERHÅLLNING | [116] |
| FRIMÄRKET | [127] |
| ETT UTSTÄLLNINGSBESÖK | [138] |
| ETT TAVELFYND | [145] |
HERR FÅGELSÅNG I SOCIETÉN
Handelsagenten Fågelsång satt på Turisthotellets terrass i Marstrand och tittade på havet, när två brunbrända flickebarn, det ena i blått, det andra i vitt, kommo som en solglimt i tristessen och satte sig vid närmaste bord. Den ena var ljus och klotrund, den andra svart och smäcker, och handelsagenten Fågelsång rycktes omedelbart från sin beundran av havets skönhet till en ännu större beundran av den smäckra. Hans blick gled smekande från det vita floret, som hon virat kring håret för blåstens skull ned till de vita skorna, och så snart hon slagit sig ned inriktade han hela sin energi på att inleda en enklare ögonkurtis.
Ett ögonblick mötte flickebarnet hans blick, kallt och främmande, men när så Fågelsång vågade sig på aningen av ett småleende, vände hon sig plötsligt bort, och började med livligt intresse observera en yngling av urbefolkningen, som nere vid kajen högljutt och med klagande röst meddelade att Putte var hans ögonsten. Fågelsång ägnade hon inte vidare en blick.
»Det var mig en liten hårdflirtad satunge!» tänkte Fågelsång för sig själv, och försökte genom en diskret hostning åter fånga flickebarnets uppmärksamhet. Men förgäves. Detta irriterade Fågelsång. Han ansåg sig äga ett fördelaktigt utseende, och uppfattade denna likgiltighet som en direkt personlig förolämpning. Inte ens när musiken spelade upp Cavalleria, och Fågelsång fullt hörbart gnolade: »Min vita li-hilja» blev det något resultat av. Den vita liljan låtsades som om handelsagenten Fågelsång alls inte existerade, och när hon och hennes blå väninna druckit sitt kaffe och ätit sina bakelser försvunno de från Fågelsångs horisont lika hastigt som de kommit.
Men dagen därpå fick Fågelsång återse henne. Det var på Strandpromenaden, där hon flanerade ensam i solskenet, vitklädd som förut, och med ett svart band om livet, och som Fågelsång var en modig man, steg han helt lugnt fram och bad att få göra sällskap. Fågelsång hade aldrig trott att det kunde finnas så mycket kyla mitt i sommaren som den med vilken han blev mottagen, men när han sade sitt namn sken flickebarnet upp.