"Vara i fred!" utbrast Harry Taylor indignerad. "Det kan man kalla egoism. Vara i fred, mitt i kriget! Och när plikten mot fäderneslandet kallar. Det är ju La Frances ära det gäller. Och förresten har ni fått två drinks av mig. Otacksamhet är det fulaste som finns. Låt mig få en liten beskrivning på striden."
"Vi ryckte försiktigt fram—", viskade fången.
"Bravo! Skriv: Med yttersta försiktighet ryckte den franska styrkan hjältemodigt fram mot den överlägsna fientliga styrkans befästa ställningar. Varje man visste vad som komma skulle, och alla nerver skälvde av spänning, men ingen man svek. Tysta, obevekliga som ödet avancerade de genom terrängen mot den fruktansvärda fiende, som väntade. Det där var inte illa. Nå, min gubbe. Vad hände vidare?"
"Ett skott small—."
"Utmärkt! Skriv: Allt var tyst. Icke ett blad rördes av kvällsvinden—jaså, det var på morgonkvisten, ja, sätt morgonbrisen då—. Soldaternas fötter sjönko ljudlöst ned i den mjuka mossan. Ingen fågel kvittrade, ingen lärka slog i skyn. Tystnaden låg som ett dok över nejden och tryckte med centnertyngd soldaternas sinnen. Spänningen blev outhärdlig, hotade spränga brösten. Nävarna kramade gevären, så att knogarna vitnade. Man ville göra något, skrika högt, skjuta, vråla, vad som helst för att ge utlopp åt energien, för att bryta denna hemska, beklämmande tystnad, som hotade att krossa en.—Så med ens brast det lös! Det brakade till från den befästa höjden i fronten, och luften fylldes av ett helvetiskt larm. Granaternas krevader, kulsprutornas rassel och handgevärens smattrande förenade sig till en demonisk kör, som växte, växte—. Som en orkan av död och förintelse svepte projektilerna genom de framstormande leden, dödande, krossande, lemlästande, sopande ned soldaterna bataljonsvis. Nå, min gubbe, hur gick det se'n?"
Den sårade, som under Harry Taylors diktamen tydligen återvunnit sitt intresse för verkligheten, skakade på huvudet.
"Nej, det är bäst ni fortsätter själv. Ni begriper det där bättre än jag."
"Mycket förståndigt sagt, min vän. Det är nog bäst att jag klarar av det själv på grundval av det rikhaltiga material ni lämnat. Är du klar, Bob, så gå vi på igen?—Som rytande rovdjur störtade fransmännen framåt. Seger eller död! skreks ur hesa strupar och alla luckor fylldes genast av nya män. Den överlägsna tyska styrkan slogs med förtvivlad tapperhet, men mot detta anfall kunde den intet uträtta. Oemotståndligt trängde fransmännen fram. Varje tumsbredd jord såldes fot för fot med tyskt blod, men intet hjälpte. Likt en jättevåg rullade den franska styrkan mot kullens topp, och snart såg man trikoloren vaja stolt för vinden där uppe.—Dom har väl fana med sig vid sådana tillfällen? Inte? Gör ingenting. Det gör sig bra ändå.—Kring fanstången rasade länge en hårdnackad bajonettstrid. Stål slog mot stål, trycktes in i varma, skälvande kroppar, och marken var översållad med sargade lik, utstungna ögon och avhuggna lemmar. Till sist var det tyska motståndet brutet och ett oordnat återtåg tog vid, medan fransmännen satte i gång ett energiskt förföljande.—Puh! Det där får vara nog för den här gången. Det var väl en livfull skildring, eller hur, Bob?"
"Fin!" svarade Bob Hyes. "Vår sårade vän här, som givit oss alla dessa värdefulla upplysningar, förtjänar ett bättre öde än att komma på lasarett och av misstag få en eller annan lem avskuren."
"Tack för omtänksamheten", sade den sårade. "Men det är nog ingen fara. Jag känner mig mycket bättre nu, och nu vill jag leva. Det gör mycket till."