Det senare var dock inte fallet med hans fru, ty hon gapskrattade när hon såg sin lagvigde komma tillbaka dyvåt, lerig, svullnande och arg.
"Skratta inte, kvinna!" röt Ahlbom med mord i blicken, men det hjälpte inte.
"Om du bara visste hur kostlig du ser ut!" svarade makan. "Kom nu in och kläd om dig, så skall jag sköta om dina bulnader."
Ahlboms sinne var alls inte tacksamt när han överlät sig åt sin makas omsorger, utan han smågruffade hela tiden, till och med när hon beklagade honom.
"Stackars min gubbe?" sade fru Ahlbom. "Så de ha hanterat dig. Jag skall be Andersons dräng ta bort det där usla getingboet."
"Va i Herrans namn säger du, människa?" skrek Ahlbom till. "Andersons dräng? Du tror således att Andersons dräng kan göra det, som din lagvigde make misslyckats i? Vilken framstående förmåga månde inte vandra omkring i denne drängs enkla skepnad! Vore det inte skäl i att du skilde dig från mig och lät viga dig vid denne underbare man, som i allt är din nuvarande make så vida överlägsen?"
"Men Isak…."
"Tyst! Jag skall själv göra slut på getingboet så snart jag fått torra kläder på mig."
Beslut och handling äro ett hos en sådan man som Ahlbom, och följaktligen avtågade han, så snart han var färdig, till redskapsboden, satte eld på sitt vapen och höll det under getingboet. Nu hade nog getingarnas historia varit slut, om de alla varit hemma, men åtminstone en av dem hade flugit ut i något ärende, och kom tillbaka just när Ahlbom tuttat på. När han såg vad som skedde med hans hem fattade han humör, och anföll blosset, men då detta var väl varmt flög han ut efter käppen och träffade i dess andra ända Ahlbom, som han genast gav ett nyp.
Med ett illhojande släppte Ahlbom blosset och nu var utgången fri för de övriga getingarna. De kommo också mycket prompt, något yra i huvudet kanske, men annars fullt effektiva, och nu upprepades samma historia som förut, endast med den skillnaden, att Ahlbom nu sprang direkt till dammen.