"Nu kommer det svinet äntligen", tänkte hon, och gjorde sig klar till aktion.
Hon väntade en stund på, att den älskade maken skulle stiga in i sängkammaren, men han kom inte. I stället hördes ett metalliskt ljud från matsalen.
"Vad i Herrans namn har karlen nu för sig", tänkte fru Bergman. "Han måtte vara mer än vanligt full i natt."
Med det smög hon ljudlöst ut ur sängkammaren och kikade in i matsalen.
Vad hon där såg skulle kommit ett vanligt fruntimmers blod att frysa.
Framför byffén stod en karl med mask för ansiktet, och plockade vid
skenet av en ficklampa ned hennes bästa bordsilver i en handväska.
Fru Bergman var inget vanligt fruntimmer. Hon var inte rädd för råttor och tittade aldrig under sängen. Annars ha ju fruntimmer i regel en viss respekt för nästan allting utom sin man. Fru Bergman smög emellertid smidigt fram mot inbrottstjuven och när hon kom tillräckligt nära dammade hon till med eldgaffeln, varefter hon rusade till ljusknappen och tände.
Tjuven vacklade vid slaget, sjönk på knä, och hade nog svimmat, om inte fru Bergman väckt hans domnande livsandar med ytterligare ett par bastanta appliceringar av eldgaffeln utefter mannens rygg.
"Stopp, stopp, fru Bergman!" kved mannen matt. "Jag är ingen tjuv, jag är Bergmans gamle gode vän Napoleonson, som bara ville skoja med Bergman."
"Försök inte, usling!" svarade fru Bergman energiskt. "Gå framför mig, annars krossar jag skallen på er."
"Men snälla fru Bergman, det är sant som jag säger. Ser jag ut som en bov?" Och han tog av masken.
Fru Bergman granskade hans ansikte.