"Och här", han grep en yngling i rockkragen och slängde ett paket mitt i flinten på honom. "Här får han julklapp, snorhyvel—och här har hon, sakramenskade satkäring—och här har han, fähund—ta emot, fördömda knölföda—se här—och här—och här—"
På en halv minut voro kamrerns juklappspaket på detta originella sätt utdelade bland de kringstående, och med händerna i pälsfickorna, befriad från sin börda, begav han sig på hemväg.
En traditionell julaftonskamrer skulle nu ha känt sig varm om hjärtat vid tanken på de många människor han gjort glada, men vår kamrer var inte traditionell. Han var bara arg som ett bi, så arg, att han för första gången på tjugu år sprang uppför sina trappor.
Uppkommen låste han upp sin tamburdörr, steg in i sin våning, samlade sina lungors fulla kraft och röt:
"Augusta! Augusta! Hör hon då inte, människa? Augusta! Sätt på toddyvattnet!"
PENGAR
Jag var helt nyss i utlandet för att kasta ett öga på kriget och kan hälsa så mycket från Karlson. Han bor ju för närvarande i utlandet och det är klart att jag hälsade på honom när jag i alla fall var där.
Egentligen skulle Karlson varit i London, och jag väntade att han skulle ha varit nere vid stationen och mött när jag kom. Men ingen Karlson var nere. Och ingen annan heller.
Jo, en hel del andra personer voro ju nere, för all del, om jag skall säga som sanningen är. Hela Kings Cross var full av folk, och gatan där utanför av caber och automobiler och omnibusar, vilka senare omsorgsfullt dolts under några miljoner reklamskyltar, men ingen tycktes ägna någon egentlig uppmärksamhet åt min person. Om man undantar sjutton bärare som slogos om min kappsäck och trettiotvå droskkuskar som energiskt visslade och vinkade åt mig.
Jag blev ganska betydligt sårad över denna brist på uppmärksamhet från min vän Karlsons sida och satte mig rätt surmulet i en droska för att köra till ett hotell, som jag kände till, och som låg cirka fem minuters promenad från stationen.