Tre veckor senare träffade jag åter Karlson. Jag kom från krigsskådeplatsen, och mina pund hade rullat på ett betänkligt sätt. Nu hade jag bara två kvar, och biljetten till Sverige kostade sex. Och jag måste hem ett slag innan jag fortsatte med min välsignelsebringande verksamhet som korrespondent.
När mitt bleka men vackra ansikte blygt stacks in genom dörrspringan till Karlsons hotellrum, satt Karlson med fötterna på bordet och en tjock cigarr i mungipan.
"Nej, se, tjänare, är det du igen!" sade han. "Det var ett sabla rännande, men stig in i alla fall, och tag en havanna."
Jag steg tveksamt in, tog en havanna, hostade försagt och sade:
"Det är svåra tider vi leva i!"
"Kan inte säga det", svarade Karlson.
"Jo", opponerade jag mig. "De äro jädriga! Och jag har kommit hit för att tala med dig om en—hm—ganska pinsam sak. Jag är strax pank!"
"Beklagar!" sade Karlson utan vidare medlidande i rösten.
"Nu vet jag visserligen att din egen ställning är förtvivlad men, bli inte ond, kära Karlson, skulle du möjligen, jag säger möjligen, utan obehag för dig själv kunna undvara ett eller annat av de där punden, som du fick av mig för tre veckor sedan. Jag skall nämligen hem, och fastän jag är en utmärkt simmare, en av de bästa jag känner, så vill jag inte gärna simma över Nordsjön. Där är så mycket minor, you know."
"Är min ställning förtvivlad?" sade Karlson.