Polly slingrade sig genast uppefter mig och lade sin kind mot min. Säga vad man vill, det var ett tillgivet djur.
Konstapeln tittade på oss ett ögonblick, se'n vände han och gick. Jag fortsatte också min väg och Polly gled genast ned från min axel och följde mig som förut.
Ett stycke framför oss på gatan gick en dam ledande en liten hund. Hon gick och anade inte att vi voro bakom. Polly blev plötsligt intresserad och kilade fram, och innan den lille hunden hann säga ett ljud hade hon sväljt honom med hull och hår. Det var tydligen just då sex månader sedan hon ätit frukost.
Men Polly var ett väluppfostrat djur, och när hon märkte att damen fortfarande höll fast i den andra ändan av kopplet var hon för artig att rycka sig lös, utan följde snällt efter i den lilla hundens ställe. Det såg riktigt rart ut.
Efter en stund vände sig damen om för att titta efter sin lilla vov-vov, men fick syn på Polly i stället. Jag skulle gärna ha velat säga ett par ord till förklaring, men tyvärr fick jag inte tillfälle till det. Damen svimmade allt för hastigt.
Då tog jag Polly i kopplet och ledde henne i väg. Det var nästan trevligare så än att ha henne ringlande lös och ledig bakom mig. Hon ledsnade emellertid snart att gå i band, och för att undvika detta sväljde hon kopplet undan för undan, så att jag till slut var tvungen att släppa för att inte själv bli svald. I glädjen över sin nyvunna frihet uppfann hon en ny lek. Hon slank in genom en stupränna och följde den upp på taket, gled så utmed takrännan till nästa stupränna, och åkte nedför den som en oljad blixt. Detta upprepade hon flera gånger och fann det tydligen mycket roande.
Men när Polly en gång kom ned från en av dessa utflykter kom en ångvält framåt gatan, som höll på att läggas om. Polly hade aldrig sett en ångvält förr, och började i sitt oförstånd klättra uppför dess framsida för att hälsa på den vettskrämda föraren. Just som hennes huvud nådde honom och han med vansinne i blicken hoppade ur, råkade hennes stjärtspets fastna under vältens framhjul. Nu följde några tragiska ögonblick. Välten skred sin jämna gång framåt, och Polly drogs obevekligt under den, hela tiden kastande förtvivlade blickar på mig. Men jag kunde ingenting göra. Vad förmår en ensam människa mot en ångvält? Så försvann Polly under välten.
När jag återsåg henne var hon platt som ett bräde och oupplösligt förenad med makadamen.
Det var det sista jag såg av Polly. Jag blandade mig nämligen diskret i folkmassan. Men jag sörjde henne verkligen uppriktigt. Hon var så tillgiven.