ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAG
GÖTEBORG
Pappersleverantör:
GRANHOLMS AKTIEBOLAG, GEMLA
GÖTEBORG 1909
ELANDERS BOKTRYCKERI A.-B.
Prärielif.
På fulla femtio mils omkrets från Harristown, fanns ingen vackrare flicka än Jessie Murray. Lång och ståtlig var hon, med hår, som glänste som guld i solskenet, och ett par djupa blå ögon under mörka ögonbryn. Och så hon satt till häst sedan! Det fanns inte en broncho i hela Syd-Dakota, som hon inte kunde få att lyda tygeln, inte ett »cowboy-trick», som hon inte kunde göra efter. När hon någon gång red in till Harristown, stod halfva stadens manliga befolkning i fönster och dörrar och bligade på hennes lackerade ridstöflar, och det var nog inte utan att en del af dem sett litet för djupt i de mörkblå ögonen.
Det var ju renodlat vanvett för »Broncho Bill» att tänka på en sådan flicka. Hon, dotter till en af de rikaste ranchmännen i Syd-Dakota, och han, en fattig »cowpuncher», som, mot den furstliga ersättningen af fyrtio dollars per månad, arbetade på en af hennes pappas rancher. Men han kunde helt enkelt inte låta bli. Han drömde om henne dygnet om. När han märkte John Murrays ungboskap, tänkte han endast på, att det »M», som han brände in, var en af hennes initialer, och när han satt i sadeln ute på prärien, tänkte han mer på hur han skulle kunna få John Murrays dotter än på att hålla reda på hans kor.
John Murray hade emellertid många cowboys men bara en dotter, och därför var det betydligt lättare för en af dem att komma ihåg henne, än för henne att komma ihåg en af dem. Hon vistades emellertid ganska mycket bland dem, när hon var hemma på ranchen, och var alltid glad och vänlig mot alla femtio. De beundrade henne på afstånd allesamman, men att någon gång få spänna åt hennes sadelgjord och få ett litet småleende i belöning var det största närmande de kunde hoppas på och följaktligen en favör, som de alla täflade om. Ett par gånger hade hon visserligen låtit Bill rida bredvid sig, därigenom ådragande honom alla hans kamraters afund, och en gång slog hon till och med till honom på skämt med ridspöt. Hela den natten låg han i gräset utanför hennes fönster, medan vilda, heta tankar brusade genom hans hjärna. Äfven på ett annat sätt behandlade hon honom olika än hans kamrater. Medan hon kallade dem vid deras dopnamn »Whisky Pete», »Gentleman John» och hvad de hette allt, så titulerades »Broncho Bill» alltid för mr Rogers. Det lät så främmande, och han tyckte inte om det, men Jenkins, bartendern i Johnsons krog i Harristown, sade att det var ett godt tecken, och han borde väl veta det, han, som varit ända i S:t Louis, tyckte Bill. Han var således nöjd och glad, och väntade att bättre tider skulle komma. Men då kom George i stället.