— Och till dig, se’n, sa’ Willy.
— Det lär väl knappast vara någon annan än jag, som kan åstadkomma något dylikt, svarade Charley själfsäkert. Dig, min käre Willy, skulle hon förmodligen aldrig ha kommit ihåg. Men afbryt mig inte mer, om ni vill höra slutet.
Nu började en härlig tid. Vi korresponderade flitigt. Jag hade arrangerat med den där greken Dimitrios, att vi skulle få sända brefven till hans fruktbutik adresserade till »miss Violet» eller »mr Charley». Nästan hvarannan dag träffades vi och jag började tigga stora sångpartier på Operan, ty jag visste ju, att så länge jag gjorde så obetydliga saker som nu, så vore det inte lönt att söka öfvertyga gubben Snider om lämpligheten af att »miss Violet» blef »mrs Charley».
Så en vacker afton när jag råkade vara ledig, gick jag upp på Nationalteatern för att träffa en bekant. Representationen var i full gång när jag kom, och den jag sökte var inne på scenen. Medan jag väntade gick jag där mellan kulisserna, tills jag fick se en grupp körflickor, som stodo och snattrade i ett hörn. Jag gick dit för att göra mig bekant, men höll på att få slaget, när jag hälsades med ett »Hallå, Charley» ur hopen, och i nästa ögonblick stod Violet framför mig i en synnerligen lätt dräkt, och gjorde storartade ansträngningar att sparka af mig hatten. Jag förstår inte än, hvarför jag inte afled. Violet, familjeflickan, halfnaken midt i en hop korister, ogeneradt exekverande verkligt beundransvärda höjdsparkar midt framför min näsa.
Ett ögonblick förstod jag inte ett dyft, men så småningom klarnade det för mig. Jag tog henne i axlarne.
— Och jag, som trodde att du var Sniders dotter, utropade jag.
— Snider är ungkarl, svarade tösen storskrattande.
— Och du är hans — — hm — — väninna!
— Än sen då? Se inte så ilsken ut för det! Det är väl inte så farligt!
Idealet hade fallit ned från sin piedestal, och det kändes verkligen ganska tomt efter det. Då smög tösen sig tätt, tätt intill mig.