Dobbs höll på att få slaget.
— T — torsdag, sa’ ni! Då måste jag ha blifvit veckvill. Och i går då?
— Torsdag! svarade kaptenen igen, men den gången storskrattade han.
Dobbs raglade ett par steg tillbaka, tog sig om hufvudet, satte sig i en däckstol och stirrade på dem, medan Cannon skickade den framstörtande stewarden efter whisky åt sin blifvande svärfar.
— Antingen är jag galen, flämtade han, eller också äro ni båda i besittning af det mest renodlade fullblodsvansinne jag hittills haft förmånen påträffa.
Kaptenen hade återtagit sitt förbindliga småleende.
— Intetdera, mr Dobbs. Det kan verkligen förefalla ganska egendomligt, att få två dagar i följd med samma namn, men det är en nödvändighet här i oceantrafiken. Som ni vet råder en betydlig tidsskillnad mellan Japan och Förenta staterna, och denna måste vi om skeppsbord medräkna, annars skulle vi komma till San Francisco en söndag och finna, att de höllo på med lördag där. Oftast bruka vi visserligen sätta tillbaka klockorna hvarje dag en fyrtio minuter eller så, beroende på hur fort fartyget går, men i bland blir detta af en eller annan anledning inte gjort, och då göra vi som nu, låta två löpande dagar få samma namn för att komma i takten igen, och flytta sedan fram klockan litet hvarje dag, så att vi, när vi komma till San Francisco ha den rätta tiden.
Härefter drog sig kaptenen tillbaka, ty han kände, att han behöfde vara ensam en stund.
J. J. Dobbs satt ett par minuter och funderade. Plötsligt steg han upp, gick rakt fram till Jack och sade: