Så småningom började elden brinna ned, och änkan och jag, som voro yngst i sällskapet fingo på vår lott att skaffa ved. Vi gingo därför bort mellan träden i parken för att leta upp grenar och kvistar. Det var en af de härligaste promenader jag haft i mitt lif. Vi dröjde kanske onödigt länge med att samla ett fång bränsle, men det blef likväl gjort till slut, och vi vände om. Änkan hade nu fått en idé i sitt lilla hufvud, att hon skulle bära veden och inte jag. På så sätt fick jag armarna fria, och du må tro, att det kostade en viss själsansträngning, att icke använda dem till sitt rätta ändamål. Försiktigt gingo vi fram mellan träden, då vi plötsligt kände en liten doft af stinkdjur. Det fanns tydligen ett i mörkret framför oss, och de skicka, som du vet, en liten varning, när de inte önska att bli störda. Men, milde gud, hvad tösen blef rädd. Hon släppte i förskräckelsen veden, och drog sig tätt, tätt intill mig, medan hon bad mig för all del skydda henne. Det var nära, att jag skulle ha klämt till då, men min vördnad för henne höll mig tillbaka. Hon lugnade sig emellertid förvånande raskt och vi fortsatte fram till elden. Den gången bar jag veden.

Du, med din vanliga misstänksamhet, och förmåga, att misstyda allt, kommer naturligtvis att tro, att hon af ren uträkning lät mig ha armarna fria, och att hennes skrämsel endast var låtsad. Men sådana insinuationer visar jag med förakt tillbaka. Denna unga dam är inte i stånd till dylikt svek. Hon är ingen vanlig »flirt», utan en kvinna, med hjärta af renaste guld.

Jag vet mycket väl att du kommer att skratta åt hela affären, och säga åt pojkarna, att »George har funnit den enda rätta igen», men jag bryr mig inte om det, ty, jag upprepar det, den här gången räcker det »Jusqu’ à la mort.»

Din vän

George.

III.

Sunny Beach den 18 juli.

Käre vän!

Det är endast tre dagar sedan jag sist skref till dig, men jag kan inte låta bli att underrätta dig, att denna plats, som hittills varit så trist och intresselös, nu plötsligt blifvit full af lif och solsken. I går kom det nämligen hit en gammal fru med sin unga dotter, en sjuttonårig liten tjufpojkstös med gropar i kinderna och glädje i ögonen. Jag måste verkligen kalla henne »en solstråle», fastän det är banalt och utslitet.

Tösen tar mig med sig ut i skog och mark hela dagen. Jag skall hjälpa henne att fiska och ro och göra det eller det. Allt användes jag till, och jag protesterar inte. En ekorre, som bor i parken, har lyckats uppväcka hennes intresse och hon finner den »gränslöst, förtjusande söt». I dag fick hon se en »gopher», en sådan där lustig, vackert tecknad, liten gnagare, sitta utanför det ihåliga träd där han hade sitt residens, och, vet du, tösen gaf sig inte förrän jag rökt ut den ur trädet och fångat den lefvande åt henne. När hon så haft den en halftimma, fick hon klart för sig, att »det var synd att ta den från sitt bo,» och så gick hon dit och släppte den igen. Sådan är hon. Litet nyckfull kanske, men med ett godt hjärta under det hela, och för öfrigt är hon en alldeles förtjusande flickunge. Jag känner, att hon så småningom får allt större makt öfver mig, och det får gå, ty jag känner också, att min känsla icke är af det vanliga, hastigt öfvergående slaget, utan något mer, djupare, mera äkta än de plötsliga, hastigt uppflammande och lika hastigt slocknande små böjelser, som du och andra små själar bruka vara välsignade med, och, än mer, nöjda med. Nej detta är en, om ej till åldern, så till själen mogen mans fasta, aldrig döende kärlek till en god kvinna.